När Ronny Danielsson tar upp Cabaret på Stockholms Stadsteaters stora scen rycks vi rätt i in i 30-talets Berlin med dunder och brak, eller stroboskoplampor och maskingevärssalvor. Borta är den sparsmakade scenografin med containrar och lådor från den uppsättning som gjorde publiksuccé på Uppsala Stadsteater för ett par år sen. Istället är det en mer traditionell scenografin som vittnar om de två narrativa linjerna som löper parallellt under musikalens gång: I förgrunden de mer vardagsnära inredningsdetaljerna från pensionatet dit den amerikanske författaren Clifford Bradshaw anländer, i fonden scenen från nattklubben The Kit Kat Club där han sedermera träffar den hedonistiska Sally Bowles.

Det som ger musikalen Cabaret dess verkshöjd är den hotfullhet som initialt förblir okommenterad, men vi som publik med historiskt facit i hand ser är oundviklig. Nazismen gör sitt intåg och dess konsekvenser sipprar sakta men säkert i människors liv. Istället är det dekadensen som i huvudsak är det centrala, gestaltad av Sara Dawn Finers Sally Bowles, en succuba som förleder Albin Finkas Cliff både från sitt författarskap och möjligen också från sin homosexualitet.

För att dekadens på scen inte ska förvandlas till vare sig pornografi eller buskis krävs det en rejäl dos svart humor. Robert Fux som Konferencieren är ypperlig för uppgiften. Hans kompromisslösa storslagenhet och gedigna förståelse för camp som konstform fogar ihop de två parallella berättelserna. Hans närvaro som stum figurant eller Cliff, författarens, alter ego (”Jag är en kamera”) skapar stämningen av ett drömspel.

Tempot i den första delen av föreställningen är visserligen skyhögt i de musikaliska numren, men mycket tid går åt att etablera karaktärerna och deras relationer till varandra. Det är efter paus som dramat utkristalliserar sig. Den magnifika Lill Lindfors som Fräulein Schneider och Johan Rabaeus som den judiske frukthandlaren Herr Schultz blir navet i berättelsen – ”Jag är ingen Julia och du är ingen Romeo” säger hon till honom, men har såklart fel, de har exakt de drag som bär upp tragedin. Mindre tragisk, men för den sakens skull inte mindre drastisk är Sarah Dawn Finers sång och spel. Att hon har de tekniska sångarfärdigheterna visste vi redan, men att hon har förmågan att gestalta bottenlös sorg genom bara sin röst var mer oväntat, över gränsen till överväldigande. Bara att höra henne framföra titelnumret gör biljetten värd besväret.