Senaste skivan ”Veneziansk afton” har en större, rikare och lite krångligare ljudbild än debuten ”Släkt med Lotta Svärd”. Men denna fredagsafton i Konserthusets restaurang är det mindre och mer rättframma tolkningar av de nya låtarna som gäller; Vasas Flora och Fauna består av Daniel Ventus vid flygeln, frontmannen Mattias Björkas med gitarren kring halsen och Tina Kärkinen vid mikrofonen.

Men ska sanningen fram så föredrar jag de lite tillkrånglad versionerna från skivan. ”Tesla vill int komma hit” och ”En invasiv art” känns i kväll nakna och de lyfter aldrig. Just i det senare fallet beror det mest på att Tina Kärkinen är förkyld. Rösten är inte i toppform. Hon avstår dock från att snyta sig på scenen. Mattias Björkas röst är däremot i god form. Således får han dra det tyngsta lasset, och det gör han med bravur.

Resten av kvällen blir det, för att citera Mattias Björkas, mest gamla dängor. Äldst och dängigast är ”Nog var han en vän”. En höjdpunkt bland icke-dängorna är singeln "Honda Monkey" som aldrig hittade in på ”Veneziansk afton”. Mattias Björkas påstår att låten kallades för en ”bagatell” när den släpptes. En bagatell? Vad var det för idiotisk musikskribent som kallade den så? "Honda Monkey" är fulländad.

Mattias Björkas och resten av bandet har gjort så väldigt små denna mysafton. Samtidigt är de om bäst när de tänjer på den mysiga stämningen. Tina Känkinen börjar gunga och Mattias Björkas lägger ifrån sig gitarren och svänger loss i tillbakahållna Morrisey-gester. Det är lite synd att bandet vid dessa tillfällen inte får med sig den till stor del sittande publiken.

Låtarna rivs av i tur ordning utan att man dröjer sig kvar i någon av dem. Det hade varit skoj om man förvaltat den potential som en livespelning ändå erbjuder. Men den mysande publiken tycks nöjd och jag är övertygad om att bandet på alla sätt bara kommer att bli bättre och bättre.

Vasas Flora och Fauna spelar geografiskt förankrad popmusik, och platsen är som bekant Österbotten i landet på andra sidan Östersjön. Björkas texter har en sund hatkärlek till hembygden som resulterar i en rikedom som få storstadsjournalister bördiga från mindre orter kommer i närheten av när de gång på gång skriver sina krönikor om hemvändande. Det är sentimental och melankolisk outsiderpop när den är som bäst.