Videon är inte längre tillgänglig
Mark Knopfler hade tur i helgen. Hans enda Sverigespelning prickade en av sommarens varmaste och soligaste dagar. Vädret kunde alltså inte varit bättre, och inte publiktillströmningen heller. Det var utsålt sedan länge. Och en av år tids mest framgångsrika och hyllade artister hade med sig idel förstklassiga musiker. Således bäddat för succé.
Knopfler har gjort sig känd för en låtskatt med hög lägstanivå, först med Dire Straits och de senaste tjugo åren som soloartist. Han kombinerar mångsidigt gitarrspel med välformulerade, litterära texter och ett sinne för det melodiska och episka. Som musiker är han återhållsam, gitarrspelet är en integrerad del i låtarna och hans solon förhöjer snarare än blir en omotiverad uppvisning i teknisk spelskicklighet.
Uppsalaspelningen bjöd på allt detta. Huvudsakligen blev det smakprov från solokarriären, som de nyare "Postcards from Paraguay" och den folkmusikaliska "Haul away", låtar värdiga samma klassikerstatus som gamla "Sultans of swing".
Men om det var bäddat för succé, blev resultatet tyvärr bara godkänt. Även om Knopfler uppenbart är engagerad i sina låtar är han begränsad och okarismatisk som frontman, och någon scenshow att tala om bjöd varken han eller bandet på. Den åttahövdade ensemblen stod mest stilla, djupt koncentrerade på sina instrument.
En spelning av det slaget, där det händer så lite visuellt, gör sig inte i ett så här stort format. Antagligen hade den gjort sig bättre på en teater än som utomhusspelning för jättepublik i Botaniska trädgården. Knopfler såg visserligen ut att njuta av att spela tillsammans med sina musiker, men publiken och dess respons verkade han närmast ointresserad av. De få gånger han pratade var känslan att han gjorde det pliktskyldigt, för att han måste, snarare än för att han ville. Undantaget var när han presenterade sina musiker. Då lyste han upp och framstod som genuint stolt över att få spela med just dem.
Ytterligare ett minus var den ojämna ljudkvaliteten. Ibland var det som att lyssna på ett gammalt svajigt kassettband som har sett sina bästa dagar. Ofta var det svårt att uppfatta vad Knopfler sjöng.
Men just som tanken att Knopfler nog trots allt gör sig bättre på skiva rotat sig, kom avslutande extranumret "Piper to the end". Denna innerliga folkmusikdoftande sång, med sin text om att behöva ta avsked från vänner och hopp om att mötas igen, blev precis den musikaliska och sceniska fullträff som Knopfler så ofta visat på skiva. En mäktig final.