”Lasse Winnerbäck kom in genom dörren. Vi bjöd honom på vin och vi pratade en lång stund.
Det var inget särskilt med honom. Han var som vem som helst.”
Lars Winnerbäck har alltid varit en tillbakadragen och ödmjuk artist. Texten till ”Vem som helst” från hans senaste skiva, är ytterligare ett tecken på hans önskan att bara få vara vanlig. Denna torsdagkväll var han dock allt annat än vem som helst.
På KAP-området vid Studenternas var det premiär för tältturnén där Winnerbäck velat gå från de stora arenorna till det mer intima, även om 2500 i publiken inte är en oansenlig skara. Weeping Willows öppnade för Linköpingssonen och på sätt och vis är de så olika man kan bli, den skönsjungande och melodirika Magnus Carlson och den trulige, textstarke Winnerbäck.
Konserten öppnades med ”The world is far away” från senaste skivan, en härlig hollywoodsk ballad i den pricksäkra svulstighet som är Weeping Willows styrka. Repertoaren innehöll låtar från hela den 17-åriga karriären med publikfriande ”Blue and alone” likväl som nya låtar. I ”Touch me” sjöng Magnus Carlson att han är ”as human as a human can be” och smekte sig själv över den lite utbuktande magen. Weeping Willows sexchock kallade han det. Han briljerade spelningen igenom och har helt klart av Sveriges bästa manliga popröster.
Vem som var kvällens stjärna rådde det dock ingen tvekan om. Det stora tältet fylldes på till bristningsgränsen och publiken skanderade ”Vi älskar Lasse”. När huvudpersonen körde igång var det med några låtar i rockig tappning, i det där småtråkiga Ulf Lundell-facket han tenderar att falla in i ibland. Först när han bytte från elgitarr till akustikt och sjöng ”Vem som helst” hittades den där Winnerbäckska magin som uppstår i kombinationen av känsla och starka texter.
Senaste albumet hade ett nytt spännande och mörkt sound och därför var det roligt att en stor del av spelningen vigdes åt just detta, med guldkorn som ”När det blåser från ditt håll” och ”Hosianna”. Men självklart blev det också gott om gamla klassiker. Under sin långa karriär har han byggt upp en stark fanskara och en uppenbart rörd och glad Winnerbäck lät publiken sjunga på egen hand i ”Hugger i sten”. I ”Söndermarken” blev han ett med publiken som kunde varje ord i den långa texten. Nog levererar han än, rockpoeten som aldrig tycks bli lycklig.