År 1774 gavs Goethes roman "Den unge Werthers lidanden" ut. Romanen blev en verklig hit. Den olyckliga kärlek som den skildrade och dess tragiska slut med Werthers död för egen hand var helt i enlighet med den romantiska tidsandan och antalet självmord i de tyska staterna sägs under en period därefter ha ökat betydligt. En kärlekssaga som kan liknas vid Werthers och hans älskade Lottes var den mellan Johannes Brahms och Clara Schumann, hans vän Roberts hustru. Förhållandet mellan dessa båda var starkare än vanlig vänskap. Brahms gav vid ett tillfälle ett övertydligt uttryck för sina känslor för Clara när han i ett brev till sin förläggare framförde en önskan om att bli begravd i kläder med samma färger som de romanens Werther ville begravas i. Detta var då han färdigställt sin pianokvartett i c-moll, op 60, som också ofta kallas "Werther-kvartetten".
Det hade i förväg sagts att Kammarsolisternas säsongsavslutning skulle innehålla "extra allt". Den innehöll verkligen mycket och musikerna gav också allt, vilket är väldigt mycket. Framförandet av "Werther-kvartetten" med Johan Ullén i pianostämman lämnade ingen oberörd. Kvartetten förmedlar verkligen de känslor olycklig kärlek inger, från stormande passion till bitterljuv längtan till djup depression. Alla dessa känslor tolkade musikerna på ett suveränt och gripande sätt och jag måste återigen framhålla deras samspelthet – den är enastående! Mellan satserna läste Joel Ödman med mycket levande och äkta tonfall utdrag ur Goethes roman. Jag var i förväg tveksam till denna idé, eftersom musiken egentligen säger allt, men ändrade uppfattning; de upplästa styckena gav ännu en dimension till musiken och gjorde Brahms olyckliga belägenhet ännu tydligare.
Före Brahmskvartetten spelades andantesatsen ur Clara Schumanns pianotrio i g-moll. Detta eftertänksamma, bitvis nästan smäktande stycke som inte har någon påvisbar koppling till Brahms spelades väl men kändes lättviktigt bredvid brahmskvartetten.
Johan Ulléns pianokvartett "Wanderer", komponerad för kammarsolisterna är inspirerad av rymdsonden "Voyagers" resa i rymden med bl a en inspelning av jordiska ljud och jordisk musik ombord. Verkets långa melodibågar som kontrasterades mot pianots drillar förde tankarna till en sfärernas musik, svag men ändå påtaglig och omöjlig att undkomma. Det syftade också framåt mot konsertens sista verk, Beethovens stråkkvartett nr 13, op. 130, vars cavatinasats ingår i den inspelning som "Voyager" för med sig. Denna stråkkvartett tillhör de sena, inte så formbundna kvartetterna. Den har sex satser men är inte så expressiv som de övriga sena utan snarast lekfull och glättig. Den nämnda cavatinan är dock undantaget med sin stillsamt sköna melodik och, ja just överjordiska erinran om något "bortom". Hela verket var förnämligt framfört. Kammarsolisterna kan nu njuta av ett välfötjänt sommarlov.