Domkyrkan var nästan lika välfylld som den brukar vara under julaftonens sena gudstjänst. Det var inte enbart den vanliga konsertpubliken som hade kommit. Mahlers musik talar till alla åldrar och ligger precis rätt i tiden tror jag. Kontrasten mellan de hemskheter som sker idag och våra förhoppningar är stor och man behöver sannerligen hjälp för att kunna tro att det goda kommer att segra. Och tröst behöver man oavsett vad man tror. Allt detta finns i Mahlers musik.
Arrangörerna hade lockat med allsång i sista satsen och delade ut noter vid ingången. Det var bara de sista tjugoen takterna som publiken fick sjunga med i men jag tror ändå inte att någon var besviken efteråt. Den duktiga stockholmsorkestern Filialen, som samlar sig i delvis olika sammansättning för varje projekt, svarade nämligen under Hans Vainikainens ledning och med imponerande bidrag av Katarinakörerna och de båda solisterna för ett moget, gripande och alldeles lysande framförande av denna stora Mahlersymfoni.
Det brukar anses att symfonin gestaltar ett människoliv, tillbakablickande eller i tidsföljd. Gärna det, men glöm kronologin. Ett liv pågår ju hela tiden i flera tidsdimensioner samtidigt och minnen kan vara lika verkliga som den faktiska verkligheten.
Den stormiga första satsen kräver mycket både av musikerna och publiken och Mahler föreskrev också en paus efter den trots att den ”bara” är en halvtimme lång. Orkestern och dirigenten imponerade storligen genom sin förmåga att tolka alla de musikaliska infall och utbrott som fyller satsen till bristningsgränsen och ge dem ett sammanhang. Andra satsen utgör en välbehövlig vilopunkt innan den tredje mot slutet kastar oss in i en virvel av oro och tvivel. Maria Forsström gjorde med innerlighet och djup känsla den fjärde till en lugnande försäkran om ett nytt och bättre liv.
I den femte satsen kulminerar verket. Våldsam oro övergår i ett hoppfullt budskap. Med Mahlers egna ord, ”Darra ej mer! Bered dig att leva!” Budskapet framfördes av orkester, solister och kör och uppfyllde hela kyrkorummet. Jag hade undringar om hur musiken skulle fungera i Domkyrkan men det blev mycket lyckat. Med kören och en del musiker utplacerade omvärvdes vi av musiken och när alla fick delta i sluttakterna uppkom en sällsynt förhöjd känsla, som om vi deltog i en gudstjänst med en mycket inspirerande predikan. Efteråt var det som om alla ville behålla den känslan och försökte dröja sig kvar i kyrkan i det längsta.