Tallrikarna är bortdukade, men borden är fullsatta från scenen bak till baren. Majoriteten av publiken har nyss avnjutit en middag där musikern, låtskrivaren, producenten och skandalmagneten Andreas Kleerup kommer in som kvällens efterrätt på konserthusets mera intima restaurangscen.

– Det här är ju som Café Norrköping, fast modernare, säger Kleerup och ser sig om.

Nio år har gått sedan Kleerup släppte sitt hyllande debutalbum med låtar som With Every Heartbeat (som gjordes tillsammans med Robyn), Until We Bleed (med Lykke Li) och 3am (med Marit Bergman). Med Recapture är Kleerup åter albumaktuell. Men det nya albumet består av hans populäraste låtar i akustiska versioner. Mycket av det nya materialet har sitt ursprung i den första skivan. Akustiska tolkningar är även temat för turnén och kvällens spelning.

Recapture skulle lite elakt kunna sammanfattas med frasen: Same same – but different, men kan samma sak sägas om spelningen? Både ja och nej. Live får låtarna en starkare livspuls genom tydligare trummor och långa mellanspel. Kleerups två medmusikanter förankrar spelningen när artisten svävar iväg.

Periodvis har det skrivits lika mycket om Kleerups bruk av kokain som av hans skapande av musik. Men mannen som står på scen, med två vattenflaskor vid fötterna och högerhanden gömd i bakfickan, förmedlar främst bilden av en tatuerad svärmorsdröm som inledningsvis mest mumlar mellan låtarna.– Nästa låt heter… Kleerup kommer av sig. Vänder sig om och ser frågande mot medmusikanterna som rycker på axlarna. En till låt blir det i alla fall. Musiken får tala för sig själv och publiken har överseende och visar uppskattning genom uppriktiga applåder. Kleerup finner dock mod mot slutet av spelningen och brister ut i en hejaramsa.

Hans röst är lika oslipad som hans livshistoria, vilket passar riktigt bra till låtarna som stämningsmässigt går i moll. Men det finns samtidigt något hoppfullt i Kleerups musik. Som om han samtidigt vill påminna oss om att det finns något vackert att finna även i de jävligaste av livssituationer. Under en maratonversion av Until We Bleed glider vi fram mellan dessa två motpoler. Det hela mynnar ut i taktfasta applåder från publiken.

Efter konserten springer unga tjejer fram till Kleerup med önskningar om att få ta en gemensam bild, tätt efter kommer seniorer som klappar om och berömmer artisten.