Slutsålt, fullspikat, lapp på luckan. Det var förutsättningarna som Göteborgsbandet In Flames hade att jobba med denna söndagskväll på Katalin. Därför förvånade det att bandet inledningsvis gjorde ett så lojt intryck. När inte heller publiken bjöd till blev det hela i början en väldigt avslagen tillställning. Det som på förhand skulle vara årets fest såg ut att bli en axelryckning, In Flames uppträdde som Arena-In Flames som hade en risig dag på jobbet. Lite som att köra en Lamborghini med handbromsen i.
Men under låten ”Pinball Map” hände plötsligt något, det var som om bandet och publiken fick en kollektiv elstöt och monstret väcktes. Det var ett sådant där ögonblick när In Flames blir IN FLAMES. Vaknade gjorde också sångaren Anders Fridén som från att ha verkat trött och sammanbiten sprack upp och berättade anekdoter och skämtade med publiken längst fram.
Frontmannen var bland annat inne på att alla medlemmar kanske borde spela olika låtar samtidigt då de skulle bli klara med kvällen mycket snabbare, för att i andetaget efter konstatera att det faktiskt hade hänt tidigare under bandets karriär då de varit ungefär lika alkoholpåverkade som publiken vid staketet.
Efter ”Pinball Map” sjönk stämningen en aning igen men när Claymankompisen ”Bullet Ride” dök upp i låtlistan ungefär halvvägs in i setet blev det återigen fart både på och framför scenen. Whoraclepärlan ”Food for fhe Gods” satt som en smäck. ”Ordinary Story” likaså. Under ”Crawl through knives” som sedvanligt plockats fram nu när det vankas klubbturné lät Anders Fridén ett lyckorusigt fan låna mikrofonen och sjunga en liten stund. Under ”Satellites and astronauts” kändes det nästan som om tiden stod stilla och här blev In Flames verkligen det intima klubband de måste vara en sådan här kväll. Det var naket och ärligt på ett väldigt vackert sätt. Gitarristerna Niclas Engelin och Björn Gelotte fick låten att gnistra som tusen diamanter.
Annars var det som In Flames ofta är, bra men sällan överväldigande fantastiskt. Det märks direkt när ett band med In Flames rutin slänger i autopiloten och det har man inte råd med när man inte kan maskera det med en häftig scenshow och bomber och granater. Det nyare materialet har inte heller samma energi som de äldre låtarna även om ”Deliver us” har växt ut till en modern klassiker. På tal om klassiker var det nog en och annan som blev besviken på att arenavältaren ”Only for the weak” uteblev, men det fanns säkert också några som precis som undertecknad var nöjda med att få höra ”Jotun” istället.