Uppsala Akademiska Kammarkörs nyårskonsert är för många en omistlig tradition. Kör, musiker och solister av högsta klass samverkar till en upplevelse som låter publiken gå ut och möta det nya året med ett leende på läpparna. Så även i år. Under rubriken "Bach vs. Händel" hade ledaren Stefan Parkman samlat ett pärlband av dessa två barockkompositörers mästerverk. Den skämtsamma titeln uppmanade till att bestämma vem av dem som är "bäst", med baktanken att locka till en jämförelse mellan dem båda för att se likheterna och olikheterna och kanske upptäcka nya värden hos den som inte är favoriten.

Kammarkören gjorde en mycket gedigen insats. Jag överraskades av ett körarrangemang av den kända sopranarian ur operan Xerxes, "Ombra mai fu" som, fastän själva idén tycktes mig en smula bisarr, lät alldeles utmärkt. Kvällens gäster var de två lysande solisterna Katija Dragojevic och Carl Unander-Scharin, båda ofta återkommande gäster i Uppsala. Jag har aldrig hört dem bättre. Det är en lycka att få lyssna till Dragojevics mjuka och vackra mezzosopran och Unander-Scharin sjunger lätt och elegant, innerligt likaväl som dramatiskt. Tillsammans var de helt enkelt en sensation; Det var en fröjd att ta del av duetterna "As steals the morn upon the night" ur "L'Allegro, il penseroso ed il moderato" och den helt bedårande "Happy we!" ur Acis och Galatea med ett subtilt sceniskt samspel mellan de båda.

Drottningholms Barockensemble ledd av Nils-Erik Sparf gjorde en utmärkt insats. Den har med sina genuina barockinstrument en klang som få andra ensembler uppnår och medlemmarna är alla skickliga solister. De bidrog väsentligt till kvällens framgång.

Medan konsertens första avdelning innehöll arior och duetter ur operor och oratorier, ägnades den andra åt en svit ur "Messias" och en ur Bachs h-moll-mässa med tre satser ur "Water Music" emellan. Messias Unander-Scharin i "Ev'ry valley" och kören i den av hänförelse burna "The Lord gave the word" var höjdpunkter. Det var förresten roligt att höra ett par satser ur Messias som inte framförs så ofta. Konsertens höjdpunkt var ändå de avslutande utdragen ur h-moll-mässan: soloariorna "Laudamus te" och "Benedictus" och duetten "Domine Deus", alla med utsökt flöjtspel av Kristine West och Björg Ollén, och så till sist kören i ett enastående gripande framförande av den bottenlöst sorgliga "Crucifixus", där tragiken sedan orden "sepultus est" har sjungits byts i ett jublande "Resurrexit" - han har uppstått!