Det är ju alltid en chansning att gå på konserter med nyskriven eller åtminstone mer okänd musik. Men när det funkar - som det oftast gör hos Uppsala Kammarorkester - kan det bli hur bra som helst efter förutsättningarna. Och denna gång var det så.
Med kompositören Ylva Skog på plats i salongen ansträngde sig kanske både uttrycksfulla Rebecca Miller, en härlig personlighet på dirigentpulten, och orkestern lite extra. Inledande "They call her Love" var ett stämningsfullt stycke med filmiska kvaliteter för stråkorkester, tillägnat en chimpans med det vackra namnet Love. Från inledande pianissimo till pumpande ostinatobasar och tremolognidande violiner visade det på en tonsättare som kan sina saker. Absolut ett verk som förtjänar att inlemmas i repertoaren.
Det gäller självfallet inte minst för amerikanska Amy Beachs "Pianokonsert i ciss-moll". Detta musikaliska underbarn fick verka i hård motvind i förra sekelskiftets societé i Boston. Trots att hon själv var virtuos pianist fick hon för sin make bara ge en konsert per år. Förhoppningsvis spelade hon då ändå just detta stycke som var en glad överraskning. Brittiske solisten Danny Driver tog ut svängarna ordentligt och han hade att ta av.
Stycket bjöd på stora variationer, allt sammanhållet av Beachs känsla både för melodier, klanger och drama, och inte minst en hel del humor. Det smått pastoralt vackra i "Largot" kontrasterade starkt mot avslutande delen "Allegro con scioltezza" där musiken närmade sig det bombastiska. Detta lyssnar jag gärna på fler gånger. Paret Miller/Driver har spelat in det också, kvällens konsert var första gången live.
Som var det första gången hörde jag också Ludwig van Beethovens andra symfoni. Den brukar jag för det mesta avfärda som ett slags övningsstycke inför de stora symfonierna som startar med den tredje på väg mot den monumentala nionde. Men här i Rebecca Millers och Kammarorkesterns tolkning kom den plötsligt ut ur garderoben.
Nu fanns den i sin egen rätt, en riktigt spännande sådan. Det säger förstås något om mina egna begränsade öron tidigare, men inte minst om kapaciteten hos dessa musiker. Och kompositören, Beethoven visar upp en humoristisk och omväxlande sida i sitt komponerande.
Så det var en riktigt uppfriskande konsert där det genomtänkta programmet visade alla från sina bästa sidor. Mer sådant!