Jag kommer aldrig helt och fullt att kunna återge eller bedöma vad som hände inne i grottan. Men vem vore jag om jag inte försökte?

"Grottbjörnens folk" är mycket löst baserad på romansviten med samma namn. Jean M. Auels historiskt korrekta tantsnuskböcker om stenålderskvinnan Ayla fungerar mer som en inramning – eller kanske snarare en anledning.

Reginateatern har byggts om till en grotta och i mitten brinner en lägereld som vi bjuds att sätta oss vid. Det börjar med att vi befinner oss på en slags arkeologisk fyndplats där skådespelartrion ger oss en föreläsning om stenåldern och snabbt summerar handlingen i romansvitens första del.

Skådespelarna interagerar med publiken redan från början – publiken blir ögonblickligen en del av föreställningen. Stämningen är nervös och pirrig som på en lektion i sexualkunskap. När Amanda Apetrea, Lisen Rosell och Nadja Hjorton övergår från att berätta till att gestalta är vi igång. Snart ligger trion halvnakna i en hög på grottans golv och sexar loss. Och jag undrar hur långt de egentligen tänker gå.

Skådespelarna testar våra gränser. Kör upp bikinistjärtar i ansiktet på oss och stjäl våra skor. Det finns ingenting i rummet som inte kan vara skönt att gnida sig mot. Samtidigt är det lika avsexualiserat som en påstigande i Alvesta, om läsaren förstår vad jag menar. Skådespelarna utstrålar en kroppslig trivsel som gör skämskudden överflödig. Jag har inte känt mig så här bekväm med främlingars kroppar – och med min egen – sedan jag för några år sedan en gång i vecka övade bröstsim i det kommunala badhuset.

Kroppslighet är en term som gett upphov till ett stort teoribygge. Men "Grottbjörnens folk" visar att det kan vara lika enkelt som att kroppen finns och att vi ständigt måste förhålla oss till den. Släpa den över stenar, mata den och tillfredställa den sexuellt.

"Grottbjörnens folk" pekar på att människans uppfinningsrikedom och hennes sexlust har gått hand i hand genom årtusendena. Genom att hitta på diverse sexleksaker lyckas skådespelarna i farten uppfinna revolutionerande verktyg och vapen.

Det är galet och urspårat om människan som varelse. Samtidigt finns en röd tråd som bygger en bro mellan vår egen tid och stenåldern. Må vara att våra verktyg och sexleksaker är mer sofistikerade. Men våra hjärnor är likadana och vår lust är lika stor. Som teaterupplevelse är "Grottbjörnens folk" något alldeles unikt.