Sverige brukar beskrivas på många sätt, inte minst som landet Lagom. Men när det gäller Melodifestivalen är vi definitivt inte just lagom utan förmodligen världsledande i omfattning. Så det var förstås en självklar utgångspunkt för Jonas Gardell att använda den när han gjorde manuset till filmen ” Livet är en schlager”. Den kom 2000, alltså till och med innan Cirkus Christer Björkman fick den utökad från en enda svensk tävlingskväll till att bli sex stycken!
Det manuset har nu blivit omskrivet till en ganska lyckad musikal. Kombinationen av Jonas Gardells inkännande och humoristiska vändningar och schlagerkungen Fredrik Kempes musik har blivit en roande och ofta gripande föreställning, även om den - som så många andra musikaler – är aningen för lång och just inte innehåller så många musikaliska höjdpunkter.
Historien om den ”vanliga” förortsmamman Mona och hennes brinnande schlagerintresse har förstås många saker som gör sig bra på scenen, från den inledande heminteriören med barn, arbetslös make och vardagsstress till den magnifika avslutningen i typisk bombastisk Melodifestivalsscenografi. Musikaliskt är det habilt men jag hade hoppats på något mer från Kempe.
Gardells historia har förstås mycket av det sentiment och medkännande som kännetecknar hans författarskap. Schlagervärlden blev långt tillbaka en slags fristad för människor som kände sig utanför. Här finns några av dem: transan, bögen, den funktionsnedsatte och den hunsade kvinnan på botten. Alla de temana tas väl till vara och det kan väl lugnt sägas att föreställningen är hbtq-certifierad.
Föreställningen skulle inte lyfta dit den gör om man inte hade rollbesatt den så bra. Det är bara att rabbla det självklara först: Helen Sjöholm och Peter Jöback. Båda gör det fantastiskt, Sjöholm som den enkla Mona som först förblindas av fartvinden men som sedan växer med utmaningarna, Peter Jöback som transan Candy Darling, alias Sven-Åke, en imponerande rolltolkning som återigen visar hans mångsidighet.
Johan Glans gör sig bra som den lite fåniga maken Bosse, ivrigt ordvitsande när han blir stressad. Komikern och föreläsaren Jonas Helgesson är förstås perfekt som cp-skadade David, en roll som ger det där lilla extra. Motsatsen till liten är rolltolkningen av den bedagade schlagerdrottningen Sabina, där Frida Westerdahl excellerar i divalater och enorm plastik. Hur roligt som helst!
Lägg till en duktig orkester, dansare och en scenografi som lydigt låter sig formas till det som behövs.