Systrarna Matilda och Sissela leker samspelt i sovrummet som är placerat på en liten scenarena framför en halvt genomskinlig fond. De bräcker varandra med hiskeliga ord, berättar en saga tillsammans och dansar runt.
Men efter ett tag förstår man att den vardagliga och lekfulla bilden skevar och den obarmhärtiga sanningen rullas upp. Sissela, lever inte längre och Matilda, storasystern, har oerhörda skuldkänslor för vad som hände henne.
Ellen Norlund gestaltar Sissela så tonsäkert det går när en vuxen spelar barn, men ibland med en vuxen klang i repliken. " Jag är här för att hjälpa dig" säger hon till Matilda, som fortsätter att brottas med sin saknad.
Inga Onn är knutet småilsken i rollen som Matilda. Det är tufft att vara liten och inte kunna sova på grund av sorg och skuld, vilket man förstår alldeles utmärkt av hennes spel. Precis som Stellan Skarsgårds plågade kriminalkommissarie i tv-serien "The River" umgås hon med den bortgångna och funderar över sin del i det som hände.
Pjäsen är enkelt uppbyggd och opretentiöst gestaltad men fungerar fint, både som teaterupplevelse och som avstamp för efterprat. Och kan man få en enda unge att känna sig mindre ensam med sorgearbete är mycket vunnet med den.
Trots ämnet känns föreställningen konstigt nog inte alls tung. En lite längre danssekvens i mitten erbjuder snarare en stunds livsbejakande lycka och den förmedlade bilden av den döda lilla flickan bland såpbubblor och pianomusik i skyn ger en poetisk grundklang till upplevelsen. Leken lindrar, liksom teaterkonsten på scenen Ettan.
susanne.sigroth-lambe@unt.se