Det sociala skyddsnätet är något Sverige och vi svenskar gärna slår oss i bröstet för. Här finns fri sjukvård, en stark sjukförsäkring och rätten till olika bidrag och bistånd om något skulle hända. Men Charlotta von Zweigbergk visar i ”Fattigfällan” att nätets maskor under vissa omständigheter kan vara oändligt glesa med förödande konsekvenser för den som trillar igenom. Vi möter Beata, medelålders, f-skattande frilansare som jobbar på uppdragsbasis som en dag blir sjuk. Allvarligt sjuk. Vi får inte veta några detaljer utöver detta eftersom det inte spelar någon roll, det enda som är viktigt att hålla på minnet är att Beata är verklig och att hennes öde kan drabba vem som helst.
Fattigdom – riktig fattigdom, en sådan fattigdom som sätter sig på kroppen när det enda ens svältande mage klarar att processa är socker och fett och du blir lönnfet och dina tänder ruttnar bort Den sätter sig på hjärnan när alla valmöjligheter stängs av en stel byråkrati att den enda utvägen du kan komma på är självmord. Socialtjänstens reaktion på det var förresten att hänvisa Beata till psyket.
I boken finns ett tilltal som kanske i första hand riktar sig till Samhället – en intrikat organism bestående av politiker, myndigheter och medborgare – och därför är också tonen också i många avseenden agitatorisk: inför medborgarlön – det lönar sig i längden! I Marie Persson Hedenius dramatisering har det mesta av det retoriska materialet trimmats bort och kvar blir Beatas berättelse om hennes avgrundsspiral i monologform. Vi möter henne i Marika Holmströms gestalt i ett spelrum som består av sängar, kuddar och täcken – den kroniskt sjukas hela värld så att säga. I regissören Sara Gieses framställning på Ettan-scenen på Uppsala Stadsteater går det inte att som publik att smita undan från medansvaret för att något som det som händer Beata skulle kunna hända. Vi är vännerna, myndighetspersonerna och släkten som skuldbelägger, kontrollerar och mästrar. Fyra personer ur publiken har valts ut som statister som ur hörlurar får repliker som yttras mot Beata. Inget ont om premiärföreställningens fyra publikdeltagare, men det bryter slagkraften i Marika Holmströms energiska spel att vänta på att replikerna ska läsas upp och därefter återges av statisterna.
Men som idé är det inte dåligt, bara otympligt utförd i en föreställning som annars är så helgjutet vad gäller ljuddesign, ljussättning och scenografi. Och Marika Holmström ger, som sagt, en lysande förkroppsling av Beata från både boken och verkligheten.