”Djuren i djurparken har i alla fall livsrum, och det är mer än många andra i den här staden”, säger en av rollfigurerna i ”Tigern”. Livsrum. Den rumänska dramatikern Gianina Carbunarius klovassa fabel om europeisk främlingsfientlighet sysslar inte mycket med gestaltning, i stället sker dramatiken i det språkliga våldet, från vardagsrasismens dehumaniserande omskrivningar till Förintelsens rödblinkande signalord.
Hela spektrat bryts mot en stackars tiger. En dag lämnar hon djurparken och spankulerar omkring i den centraleuropeiska stad där allting utspelar sig. Pjäsen, som har formen av en dokumentär, låter publiken följa henne genom ögonvittnen från alla samhällsklasser. Till och med de koleriska kråkorna, de självutplånande gråsparvarna och de borgerligt ordentliga duvorna får säga sitt.
Gemensamt för dem alla är rädslan för de andra, de främmande. Tigern är ibland bara en tiger, men oftast representerar hon romerna. Där finns också de läskiga vildhundarna som kommer ”från söder”. ”Om alla bara håller sig på sin plats så blir allt bra, då går affärerna bra”, sammanfattar en person med gäll återklang från orbaner, ekerothare och, ja – en hel vild samtidsfauna.
Den stramt regisserade ”Tigern” är underbart svart på ett roligt sätt. Men den är också rolig på ett svart sätt. För när vi skrattar åt den hetlevrade fransyskan, de korkade uteliggarna och den timide och artige japanske turisten som med sina l i stället för r berättar om fotosessionen med ”maskoten” – då slår tigerkäften igen om oss. Det fördomsfulla skillnadstänkande som pjäsen belyser har letat sig in i publiken, blivit påträngande. Vi finner oss besvärade på fel sida.
Det är inte precis någon hoppfull föreställning. Under överklassafarin möter vi personer som gömmer sig bakom höga murar och ”traditionella värderingar” och med våld värnar sitt livsrum. Och på andra sidan stan stöter vi på en arbetargubbe som visserligen tar hand om tigern när hon behöver hans hjälp men samtidigt längtar efter en stark ledare – det må vara en Dracula eller en Ceausescu. Medelklassen i sin tur talar i floskler. De enda som visar någon riktig värdighet är djurparkens noshörning, babian, säl och två björnar. Fast där, i pjäsens slutskede, tycks den Ionesco-doftande djursymboliken ha släppt taget om texten – djuren är nu bara djur. Och människan den hopplöse andre.