Videon är inte längre tillgänglig
Det börjar med "Funeral for a friend", lite senare konstaterar Elton John att det varit ett år då många stora musikaliska storheter tagit ned skylten. Nu senast Chris Squire, Yes-basisten som dog i lördags. Han tillägger också att han har levt ett fantastiskt liv, inte minst genom musiken. "But it's not gonna be forever", säger han och menar att han vill se sina söner, nu två och fyra år gamla, växa upp.
Elton John har haft en närmast obegripligt lång karriär. Han återkallar vid ett tidigt mellansnack sin senaste Uppsalaspelning (som Reg Dwight), som gick av stapeln 1965 – under inte fullt lika stor uppståndelse som den här ljuvliga sommarkvällen i Botaniska trädgården.
LÄS MER: Se alla bilder från Elton-konserten här.
LÄS MER: Publikrekord i Botan
Solstrålarna silar sig genom kronorna på de mäktiga träden i Botans nordvästra del och en skönt blandad publik njuter förbehållslöst när Elton John slutligen dyker upp på scenen. Iförd en glittrig blå frack som med Eltons mått mätt är modest utsmyckad. Glasögonbågarna är småklatschigt röda men inte mer spektakulära än vilken bibliotekaries som helst, och ingen hatt. Men vid 68 års ålder kanske man har lov att tona ned sig en smula.
Inledningen är väntad. Eller ja, hela låtordningen i stort sett. Det hindrar knappast de månghövdade skaror som slutit upp såväl innanför som utanför grindarna att småstuffa eller sjunga med i gamla örhängen som alltjämt glimrar likt det lilla silverkorset i Eltons högra öra.
Men även om Botan är en underbar konsertplats finns det en del utmaningar att tampas med. Som den välförfriskade mannen intill som frustrerat grymtar "är det ingen som har en sekatör med sig?" och syftar på den klätterväxt han lyckats hamna bakom. På bildskärmarna bredvid scenen får man då och då se slottet i kvällsolens prakt med keyboardisten Tim Ballards flinka fingrar i förgrunden. Det är mäktigt, och värmer verkligen en Uppsalasjäl.
För det är där som kärnan till spelningens storhet ryms. Det är inte i den tidiga höjdpunkten "Levon" som sträcks ut i en spänstig avslutning och Elton John far upp från sin flygel och jabbar friskt mot publiken i den första stora, men långt ifrån sista, reaktionen på hur han och hans mannar tagit sig igenom ännu en hit.
Men jag kan känna att det är svårt att känna samma entusiasm för alla Elton Johns mindre tempostarka låtar. "Daniel" är inte hans största stund, och när Davey Johnstone – som med sina vita läppar ser ut som en ärrad skidlärare som överdoserat zinkpasta – eldar på med sin akustiska gitarr får man rysningar av obehag. Låtar som "Philadelphia Freedom" och "Believe" tillsammans med en lite svag "Tiny dancer" utgör en svacka i första halvan som till slut räddas av "Goodbye Yellow brick road".
Men efter "Your song" är det nästan spel mot ett mål. Elton John smäller med pianolocket och vevar med armarna efter varje låt som om Watford gått och vunnit Premier league och en alltmer taggad publik är med i matchen. I synnerhet sedan solens sista envisa strålar till slut ebbat ut och det lite besvärande motljuset försvunnit.
Elton John konstaterar innan han tillägnar "Don't let the sun go down on me" till nämnda Chris Squire att han har turnerat i 47 år (förstås ännu längre om man räknar in tidigare band). Det är som sagt nästan ofattbart. För den tempostarka avslutningsparaden med "The bitch is back", "Saturday's alright for fighting", "Crocodile rock" och de andra givna trumfkorten i Eltonleken känns i stort sett som en odödlig urladdning.
Men inget varar som sagt för evigt. Så alla Uppsalabor som var på plats den här kvällen har verkligen ett fint konsertminne att vårda.