Är det en omedveten anknytning till vårt hedniska förflutna, till midivinterblot och annat, som gör att vårt julfirande numera snarare är krämarnas jubelfest än det julfirandet egentligen gäller - Jesu Kristi födelse? Man vältrar sig i tänkta mat- och juklappsinköp så till den grad att man kan bli illamående i förväg. Extra skönt då att dagen före första söndagen i advent få vara med om en musikstund där det kommersiella lagts åt sidan och enbart inhemska och utländska julsånger med det kristna budskapet (mest) i centrum. Tack för det! Två trevliga konferencierer band ihop programmet med både fakta och underfundig humor. Kören riktigt lyste av sångarglädje och deras kontakt, visuell och vokal med dirigenten var förstklassig konserten igenom. Dirigenten Anders Ebys mycket precisa och välavvägda gestik samt hans uppenbart inspirerande förebild för kören var en fröjd att beskåda. De båda gästerna, barytonsolisten L Qave och pianisten V Power, var enskilt eller i samarbete sinsemellan eller tillsammans med kören av högsta klass.
Då konsertprogrammet innehöll fjorton konsertstycken, samt allsången Nu tändas tusen juleljus, är det omöjligt att få plats med omdömen om alla. Med Dalakoralvarianten av Bereden väg… och en klangfull Julsång av H Alfvén plus en solosångsversion av Herrens Bön på folkspråk kom vi fram till en av konsertens höjdpunkter.
Här sjöngs John Rutters mycket rytmiskt och tonalt varierade tonsättning av Shepherd's Pipe Carol, med bravur och glädje framförd av både dirigent, kör samt med lysande pianoledsagning.
Så var vi inne på begreppet Christmas carol, inkluderande John Gardners också rytmiskt ”dansanta” Tomorrow shall be my dancing day, också det en riktig pärla.
Den tyske tonsättaren Peter Cornelius har med sin sång Die drei Könige lyckats sammanfoga barytonsolistens sångberättelse om de tre vise männens uppvaktning av och förundran över Jesusbarnet blev med körens samtidiga koralsång av Var hälsad sköna morgonstund till en nästan barock tonmålning i fri koralfantasis form. Samme tonsättares dubbelköriga lovsång till gudomlig kärlek fick en närmast besvärjande karaktär. Båda verken framfördes mycket inlevelsefullt.
Barytonsolist Qave och pianist Power fick så chansen att kröna sin hittills utmärkta medverkan med ett riktigt viruost (och humoristiskt) slagnummer ur operarepertoaren, nämligen arian Largo al factotum ur Rossinis opera ”Barberaren i Sevilla”. Med såväl text- som röstvirtuositet, kopplat med en charmerande humoristisk distans, slog Qave närmast knock out på publiken. Pianisten Power visade med sitt klaverutdragsspel både häpnadsväc- kande fingervighet och inkännande följsamhet. Ännu en av konsertens höjdpunkter!
Morten Lauridsens komposition O magnum mysterium visade verkligen med sin (om tonalitet påminnande) fritonalitet på det ”mystiska” i Kristi födelse, mycket känsligt framfört. Konsertens kanske mest emotionellt berörande verk var nog P-E Moraeus´ sång Koppången med sin djupsinniga text och sitt gudomligt fina arrangemang. Det var så vackert att konserten (enligt recensenten) nog borde ha slutat där.
Resten blev mest utfyllnad. Ett nätt och jämnt adekvat arrangemang av Jingle bells fick mig att tänka: jaha?
Allsången (se ovan) gav iallafall recensenten en vacker men gammal lågstadiekänsla. O Olssons välkända Advent skall framföras med orgel hur skicklig pianisten än är. Adams julsång O helga natt blev en välklingande påminnelse om att julen faktiskt börjar närma sig.