Det bjöds på musikalisk bredd och talang samt Dumle-choklad under årets Musik Direkt Uppland. UNT:s Adam Sjöborg var på plats under den första av helgens två deltävlingar och avnjöt en musikalisk buffé.
– Vi brukar sälja ungefär 50 förköpsbiljetter men i år har vi sålt 150, berättar Jimmy Bergwall, projektledare för tävlingen, och skyndar sedan in bakom scenen. Det är två minuter kvar till att tävlingen ska börja och visst är det en hel del folk i publiken på Uppsala Konsert och Kongress, UKK, denna kväll.
Tävlingen mjukstartar med två singer-songrwriter akter med egenskrivet material. Jonas Olsson är först upp på scen och får agera som tävlingens förband, vilket han gör tryggt.
Medan Jonas Olsson endast har sällskap av sin gitarr så har Cerefie & Simeon sällskap av varandra. Det kommer väl till pass då Cerefie tappar texten i början men får den snabbt levererad av Simeon. Under deras andra sång, en fin omtolkning av sagan om Peter Pan, har Cerefie funnit en ordentlig styrka i rösten som understöds av Simeons gitarrspel.
I publiken har en jury gömt sig. De visar sig sedan vara nöjda med tävlingens inledning och utnämner båda de första akterna till två av totalt sex vinnare som kommer få representera Uppland i riksfinalen i maj.
Tävlingen gör nu en tvärvändning och går från myspys till melodisk metall och tung förorts hiphop under de följande akterna. Men tyngst och yngst är ändå Tuva Sundbom. Efter flera akter där få vågar tilltala musiken eller riktigt bjuda på sig själva vandrar hon självsäker in och sätter sig vid en flygel som ser helt enorm ut i jämförelse med henne. Hon fyller salen med sin kraftfulla röst och unnar sig en konstpaus på slutet som fylls med applåder.
Strategiskt lades en paus efter ett sådant uppträdande, då åtminstone jag måste hämta andan. Under pausen vinner en flicka vid namn Alice vinner Dumle-choklad motsvarande sin egen kroppsvikt, till säkert både sin egen och de medföljande föräldrarnas stora glädje.
Om den första akten av deltävlingen inleddes med musik som vaggade in publiken i ett harmoniskt lugn så ger Phil Kaso oss inget annat än ett slag i ansiktet av tonårsångest. Med halva ansiktet vitmålat spenderar han hälften av tiden med att brottas med mickhållaren, andra halvan med att utföra dramatiska rörelser som att ångestfyllt falla ned på knä och sträcka händerna mot skyn. Kanske inte kvällens mest musikaliskt briljanta nummer, men killen gav allt – det kan ingen förneka. Bästa låten: Depressed town.
När indierockbandet Invicta kliver upp på scen uppstår en känsla av déjà vu. Efter en snabb titt på programbladet inser jag att ledsångaren Fredrik Meisingseth uppträtt tidigare under kvällen, då ensam under namnet Theia (som gick vidare).
Det känns som ett kollektivt självförtroende har byggts upp under kvällen hos både musiker och publiken. Ludwig Alexandersson charmar publiken med rivit gitarrspel och charm. Genom applåderna hörs även Alice som ropar uppmuntrande ord till sin storebror.
Under sista uppträdandet fullkomligt exploderar scenen. Trashmetall- bandet Diatryma rockar kompromisslöst under tre låtar. På främre raden syns en vägg av roterande hårdrockshår från headbangande fans. Även Diatryma går vidare och kommer göra sina sing-songwriter musikvänner sällskap under riksfinalen.