Det blev ett debacle och långt från succé när ”Carmen” hade urpremiär 1875, inte så långt innan tonsättaren George Bizet själv gick bort. Det blev hans sista verk och det som främst har överlevt honom. Det är en öppen fråga hur länge Anna Bergmanns dekonstruerade tolkning lever, det är i Uppsala Stadsteaters uppsättning ett motsägelsefullt och ojämnt operadrama, om än med flera höjdpunkter.
Till skillnad mot många andra operor (och operetter och musikaler) har detta ovanligt mycket musik som slår an direkt. Låt vara att han egentligen inte själv skrev det mest kända, ”Habaneran”, utan lånade en då populär schlagermelodi, men helheten övertygar. Här spelar man musiken på en uppsättning med sju personer i den Kiss-målade orkestern, med inte minst Mikael Augustssons dragspel i centrum. Till Bizet har Bergmann lagt till en del nutida rytmer och klanger, och det fungerar alldeles utmärkt.
Detta, musikens kraft, och den ikonstatus som operan har fått efter otaliga uppsättningar (och filmer) var förstås en utmaning för den tyska regissören Anna Bergmann. Och hon har gett sig på ”Carmen” med liv och lust.
Det har blivit både plus och minus. Tilläggen av nycirkus, film á la Tarantino, kabaré, action, modern musik och annat smått och gott ger förstås den som sett sig mätt på den klassiska uppsättningen nya kryddor och kittlingar. Det är också konsekvent och skickligt genomfört för det allra mesta. Samtidigt har annat försvunnit och snårat till det hela i onödan. Lite självironiskt hörs en röst i föreställningen ropa: ”bort med det postdramatiska dravlet”.
Det är ju en så stark berättelse i sig. Kontrasten och den fatala konflikten mellan två livshållningar, Carmens ”leva för stunden” och Josés mer långsiktiga och fyrkantiga är en motor som inte behöver så mycket bränsle. Särskilt inte då den spetsas med svartsjuka – inte utan fog – och kriminalitet.
Och inte minst, här har man en så sjudande scenpersonlighet som Frida Österberg i titelrollen. Hon dominerar varje scen hon är med i. Hon ÄR helt enkel Carmencita. Rösten har hon också. Föreställningen lever högt på henne, sedan får det vara så mycket av överraskande och fyndig rekvisita som helst i övrigt.
Det är verkligen inte några dåliga aktörer annars heller. Thomas Volle får fint fram smärtan och våndan hos José. Daniel Engman gör en bra version av den fryntlige toreadoren Escamillo, liksom Andreas Grötzingen som polischefen Zuniga. Lägg till Emelie Wallbergs sköra Micaela.
Klassperspektivet som finns i originalet är tunt här, där det snarare är ”den fria kvinnan” kontra ”patriarkala machomän” som får utgöra basen. De sistnämnda får göra upp i snyggt koreograferade slagsmålsscener där blodet stänker. Parat med en rejäl porslinskrossning så förstår man att inte minst teaterns städpersonal har digra arbetsdagar framför sig.
Som helhet är Uppsala Stadsteaters ”Carmen” något av extra allt, somt överlastat, somt innerligt. En hel del är imponerande, annat kunde ratats.
Till sist ett par praktiska upplysningar: kom ihåg att titta upp till höger från start, där syns texten både till sångerna när de är på franska och dialogen i början. Flera hördes muttra i pausen att de missat just det och inte fattat ett smack i inledningens till synes stumfilmsaktiga upplägg. Och att första akten är LÅNG (toalettbesök innan rekommenderas) och andra akten blott 20 minuter. Ovanligt upplägg, som jag förmodar är till för scenbytet och att serveringen ska gå runt, även om den sistnämnda får tufft i den korta pausen.