Al Pitcher har turnerat flitigt det senaste decenniet. Inte minst har Uppsala fått besök av honom ett flertal gånger. År för år har hans popularitet och publik vuxit, och numera är Pitcher för stor för intima scener som Reginas och Katalins. I stället är det konsert- och kongresshus som gäller för 45-åringen som nu åker land och rike runt med sin nya show "Sverige Syndrome".

Det bärande temat är, i likhet med tidigare föreställningar, betraktelser av svenskarna. Att Al Pitcher håller fast vid sin bästa gren är begripligt, och han får det onekligen att fungera även denna fredagskväll på UKK. Publiken, varav de flesta är i Al Pitchers egen ålder, är med på noterna redan från början. Det blir en skrattfest med många "Fy fan" (Pitchers svenska favorituttryck) där Pitcher gång på gång poängterar att vi svenskar är "weird and wonderful" (knäppa och underbara). Igenkänningshumor är bara förnamnet.

För visst är vi många som känner igen oss när han drar sina stand-ups om grannar som gladeligen klipper gräsmattan i högt skurna Speedo-badbyxor från maj till september. Eller våra enorma förråd av plastkassar som fyller upp skåputrymmet under köksbänken. I sådana monologer visar Al Pitcher sin klass när han långsamt drar åt tumskruvarna tills han har publiken i ett skruvstäd.

Al Pitcher lyfter också terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm i april i fjol. Då blir han förstås allvarligare men får oss att skratta när han med värme beskriver paret som fortsatte att källsortera sopor vid återvinningscentralen när de fick vetskap om dådet.

– Klart att vi fortsatte att källsortera, annars hade ju terroristen vunnit.

Sådant är typiskt svenskt, menar Pitcher som även berättar om sig själv och sitt ursprung i Huddersfield i England ("en stad som får Knivsta att framstå som Las Vegas"). Att familjen utvandrade till Nya Zeeland var helt ok för unge Al även om han i vuxen ålder kom att återvända till England där han träffade sin blivande fru och senare flyttade till Sverige och bildade familj.

Al Pitcher har hela kvällen en levande kontakt med sin publik och inleder ett antal mer eller mindre förvirrade resonemang med intet ont anande åskådare (undvik första raden om ni vill slippa att bli intervjuade och filmade av Al Pitcher). På storbildsskärmen visar han också ett antal minst sagt udda skyltar från centrala Uppsala. Det är skyltar som reser fler frågor än de besvarar, ett grepp som verkligen går hem.

När föreställningen är slut tittar man förvånat på klockan och konstaterar att 90 minuter gått alldeles för fort. Vi svenskar, och Uppsalabor, kan uppenbarligen inte få nog av Al Pitcher.