Pussy Riot på Bokmässan

Håkan Lindgren träffar Pussy Riot och försöker avlyssna det osynliga maskineriet bakom Bokmässan.

Håkan Lindgren träffar Pussy Riot och försöker avlyssna det osynliga maskineriet bakom Bokmässan.

Håkan Lindgren träffar Pussy Riot och försöker avlyssna det osynliga maskineriet bakom Bokmässan.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

KRÖNIKA2018-09-29 12:32
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För min del började årets bokmässa med en deprimerande framtidsutsikt. Jag träffade en gymnasielärare som berättade:

– Mina elever har de högsta betygen i Sverige, men de läser inte böcker. Om en generation kan de stänga Bokmässan. Det som blir kvar av den kommer att rymmas i en korvkiosk.

Trots sin studievana läser eleverna ingen skönlitteratur på fritiden. Det gör att deras förståelse för vad de lär sig i skolan blir ytlig och grund. Omkring 80 procent av pojkarna och 60 procent av flickorna läser inte längre några böcker, enligt en studie som läraren hänvisade till.

Vilka argument kan man använda för att få någon att börja läsa? Den österrikiske författaren Michael Stavari? berättar att han hörde en bokhandlare som försökte övertala en kund att köpa en tryckt bok: Köp den här romanen, den innehåller inga hatiska nätkommentarer i slutet.

Det är alltid lika spännande att åka till Bokmässan, men det här året märker jag att jag har börjat lyssna på ett nytt sätt. Utan att jag har fattat något medvetet beslut om det har mina öron börjat ställa om sig på egen hand, som om de sträckte sig efter en frekvens de ännu inte förmår uppfatta.

Jag lyssnar på författare, journalister och andra gäster, och ändå hör jag dem inte. Hörselsinnet söker efter det outtalade i det som sägs, försöker få grepp om mässan som maskineri för att förstå vad maskineriet gör.

All den ödmjukhet, känslighet och nyansering som präglar samtalen på mässan göder paradoxalt nog sina motsatser – frustration, aggressivitet och tanklöshet. Mellan ödmjukhet och aggressivitet finns en hemlig förbindelse som får aggressiviteten att växa. Kanske för att ödmjukheten är defensiv och självdestruktiv istället för uppriktig. Jag kan inte förklara det bättre, men jag känner hur förbindelsen flödar rakt genom min kropp, stark som en flod. Det är sådana starka, osynliga flöden som formar vår tid.

Kanske blir jag klokare om jag går och lyssnar på Pussy Riot. Konstnärerna Lusine Dzjanjan och Aleksej Knedljakovskij väntar sedan 17 månader på uppehållstillstånd i Sverige.

– Det är omöjligt att göra politisk konst i Ryssland, säger de. Det är slut för den typen av konst för en överskådlig framtid.

Dzjanjan och Knedljakovskij deltog i aktionerna under vinter-OS i Sotji 2014, när Pussy Riot-medlemmar misshandlades medan polisen såg på. Hot och trakasserier gjorde det till sist omöjligt för dem att stanna kvar.

Dzjanjan jämför dagens situation med förra sekelskiftet, när det ryska kulturlivet flyttade utomlands och fortsatte i exil i städer som Berlin och Paris. Olga Lännevall Fedorina från människorättsorganisationen Östgruppen bekräftar hennes bild. Det som började med att förföljda, regimkritiska konstnärer lämnade Ryssland har utvecklats till ett brain drain, säger hon. Akademiker och välutbildade människor vill inte stanna kvar.

– Den framtid vi ser är att Pussy Riot växer till en global rörelse, säger Dzjanjan. Alla kan vara Pussy Riot för att protestera mot orättvisor. Det är en naturlig utveckling.

Sverige får se upp – vi har fått två oförutsägbara protestkonstnärer, härdade av livet i Putins Ryssland. Till att börja med protesterar Dzjanjan och Knedljakovskij mot förhållandena på den förläggning där de bor.

Konst och litteratur kan skänka tröst. Men det är lika befriande när den vägrar göra det.

– Det finns inte någon tröst, säger Sara Stridsberg när hon blir intervjuad i Svenska Kyrkans monter. Hur mycket vi än söker trösten är en stor del av människors liv omöjlig att trösta.