Utsmyckningen av Carolinabacken har denna höst livligt diskuterats. Det bör observeras att det fåtal av debattörerna, som tagit projektet i försvar (huvudsakligen de för detta politiskt ansvariga) lika mycket är motståndare till diktaturer av olika slag som vi andra. Grundsynen, alltså respekt för demokratiska värden, delas säkert även av en majoritet Uppsalabor i övrigt.
Men detta är ingen vanlig konstdebatt som den för länge sedan om ”Näckens polska” eller den nyligen om ”Skorstenen”. DDR-konstverket har visserligen på sista tiden försetts med ett slags förklaring, men den är helt otillräcklig som bevis på att Uppsala tar avstånd från den kommunistiska ideologin. (Att det i Berlin och på andra ställen finns åtskilliga monument av detta slag är självklart, men vårt land har i modern tid lyckligtvis inte varit utsatt för någon diktatur.)
Som vi ser det finns det tre ”rum” för konst:
1) Det privata hemmet.
2) Museer, konsthallar och andra mer eller mindre permanenta utställningar.
3) Det offentliga rummet.
Att man i rum 1) får applicera vad som helst i konstväg är, tack och lov, alldeles tillåtet. Rum 2) uppsöker allmänheten på eget initiativ för att få upplysning, skönhetsupplevelse, provokation eller vad man vill kalla det, men har då sitt sinne (”betraktarens öga”) inställt på detta, och där kan mycket, om än inte allt, tillåtas. I rum 3) däremot kan man tvingas att vistas om det geografiskt är så placerat att man inte kan undvika det i sitt vardagsliv. Det krävs särskilt gott omdöme av dem som upplåter ett sådant område rörande vad som kan anses lämpligt.
Konsten skall kunna provocera, men frågan är alltså alltid om och hur det skall ske i det offentliga rummet. Drottninggatans övre del, Carolinabacken, med det anslutande Odinslund, är en mycket känslig central stadsmiljö och en del av det offentliga rummet. Det som skett där är oacceptabelt. Skulle denna miljö, vilket i förlängningen kan bli följden av den pågående planeringen, också bli platsen för verk med till exempel hakkors eller andra symboler i samma stil, känner vi, som älskar vårt Uppsala, helt enkelt sorg.