Ett ”garde” av uppsalabor kräver i UNT (2015-11-10) ett skydd mot konstnärliga provokationer i det offentliga rummet ”där man kan tvingas att vistas om konstverket geografiskt är så placerat att man inte kan undvika det i sitt vardagsliv.” För femtio år sedan hördes liknande argument mot ”Näckens polska”. En liten men nog så viktig detalj störde. De anständiga kunde stå ut om den täcktes med ett fikonlöv. Anatomiskt kunniga ifrågasatte att den kärlekskranke näcken skulle kunna genomföra ett samlag med en så felvinklad penis. Så nåddes klimax i konstdebatten den gången.
En konstvandring runt nya Resecentrum för drygt ett halvår sedan gav många nya positiva upplevelser, bland annat järnvägsrälsen som är inlagd i det nya ”stationshusets” fasad. Nära konserthuset pekade jag på dess fasad där tangenter visar husets användning. Båda guiderna blev överraskade. De hade inte heller hört någon annan nämna detta. I dagens kulturdebatt är en äldre kvinna med östtysk bakgrund den första att berätta det uppenbara att konstverket i Carolinabacken tillfogats ett galler som skiljer det från ”konstverket” i gamla Östberlin. Så är det. Enkelt och elegant, med kakel samt svarta fogar som bildar ett galler, avslöjar konstnären att propagandabilden av människors liv i DDR, en diktatur som fanns i vår närhet, är falsk. Grothewohl och Ulbricht pressade sin utvalde konstnär till tålamodets yttersta gräns att inte provocera folket med motiv från verkligheten. Uppror i Östberlin utbröt ändå, blodet flödade.
I demokratins Uppsala har en politiskt sammansatt kulturnämnd gett sin utsedde konstnär stor frihet med de skissförslag han visat. ”Gardet” vill uppenbarligen ha mer av politisk styrning. Hur är tanken att den politiskt sammansatta kulturnämnden ska arbeta för att alla ska skyddas mot konstnärliga provokationer i det offentliga rummet? Det verkar vara ett omöjligt och icke önskvärt mål. Framvärkt i en sådan process är risken stor att konstnärens verk blir i bästa fall likgiltigt.
Konstdebatten känns så provinsiell i ett Uppsala som vill bli Europas kulturhuvudstad. Carolinabacken är redan en plats för ”parader” med internationell anknytning. I min hjärnas arkiv finns en bild av Villy Bergström som knegar uppför backen i ett förstamajtåg för ungefär 40 år sedan. Temat var solidaritet med de nybildade staterna i Afrika. Katafalken med den döde Dag Hammarskölds kista drogs av hästar från domkyrkan genom Odinslund uppför Carolinabacken. Politiska ledare från hela världen följde kistan.
Därför ser jag med nyfikenhet och förväntan fram emot att få se Erik Krikortz färdiga konstverk.