Var i min barndoms småstad och träffade en gammal kompis som samlar på progressiv rock, en verklig nörd på området. Från de stinna skivhyllorna drog han fram en av sina raraste klenoder, en cd-box med Uppsalagruppen Kaipa, "The Decca Years 1975-1978".
Och när Kaipa Da Capo – det vill säga tre fjärdedelar av bandets originalsättning – nyligen framträdde på Kulturoasen i Uppsala, väckte det uppmärksamhet från både när och fjärran.
Kaipa kan gott och väl kallas veteraner i progressiv rock, och har med åren fått kultstämpel. Och detta samtidigt med att dagens Kaipa, med originalmedlemmen och keyboardisten Hans Lundin som primus motor, fortsätter utveckla genren med sitt hittills starkaste skivalbum sedan gruppen nyformerades för drygt tio år sedan.
Rent allmänt har den progressiva rocken utgjort en av de vitalare strömningarna i senare decenniers rockmusik, i synnerhet sedan mycket av tungrocken stelnat i poser. Grupper som Dream Theater, Opeth och Uppsalas Flower Kings har bidragit till att vidga proggkonceptet genom sin öppenhet för olika stilar och influenser.
Till den skaran kan dagens upplaga av Kaipa räknas. Det nya albumet "Sattyg" förädlar gruppens speciella mix av progg och folklore, tung rock och ekon av medeltida musik, bäriga melodilinjer, kollektivt groove och enastående insatser från var och en i gruppen. Snacka om hög finish i spelet!
Så är det också ett välmeriterat gäng Hans Lundin samlat omkring sig. Med Flower Kings-bekantingen Jonas Reingold på bas, rytmprofilen Morgan Ågren som ger en air av jazz och fusion med sitt dynamiska spel, samt inte minst gitarristen Per Nilsson (från Scar Symmetry) som får tacksamt svängrum på "Sattyg". Ofta med ett bett i tonen som blir en vital kontrast till Hans Lundíns mjukare keyboards - med ylande gränssprängande passager i spår som "Screwed-upness" och "A map of your secret world".
Och jämsides med den tunga gitarrdrivna folkrocken finns spröda, flyhänta folkmelodipassager som tittar fram på Hans Lundins keyboards till exempel i "World of the void". Eller titellåtens inledande, dansanta folkviseteman med flöjt och fiol som ger mig associationer till medeltida gycklare.
Ty det är mycket folkton, kanske mer än tidigare. Och samtidigt är mångfalden en del av styrkan med "Sattyg" - från musiker som verkar inspirera varandra med mycket lekfullhet och puls i det kollektiva. Och två drivna sångare i Aleena Gibson och Patrik Lundström som utmärkt kompletterar varandra.
Därmed bidrar Kaipa till att placera proggrocken i nuet. Ett starkt album!
Bästa låt: "Screwed-upness"