I en debattartikel i UNT kultur (13/8) skriver tre representanter från kulturnämnden – Peter Gustavsson (S), Karolin Lundström (V) och Ewa Edwardsson (FP) – om processen som föranledde beslutet om ”Den tionde skorstenen”. Trion skriver att kulturnämnden efter reaktionerna på verket har ”konstaterat att dialogen och delaktigheten kring den offentliga konsten behöver utvecklas vidare”. Och vidare, att ”Uppsala behöver processer som låter medborgarna påverka den offentliga utomhuskonsten som syftar till att utveckla vårt gemensamma vardagsrum”.
Läs tidigare artiklar om Jan Svenungssons konstverk ”Den tionde skorstenen”:
Nu grävs det för omstridd skorsten
Låt Tiundaskolan få skorstenen
Skorstenen kan bli en mötesplats
Bättre dialog behövs kring offentlig konst
När beslutet om gestaltningsuppdraget till konstnären Jan Svenungsson fattades i november 2014 var jag själv ledamot i kulturnämnden och deltog i beslutet. Jag efterlyste då en riktig medborgardialog och en fortsatt utredning av frågan. Svaret jag fick var helt enkelt att kulturnämndens konsult redan hade gjort det jobbet. Om detta är författarna till den nämnda artikeln mycket ärliga och förklarar att kulturnämnden inför beslutet att låta uppföra verket bedrev ”ett förankringsarbete i närmiljön”. Man skriver att ”kontakt togs med samtliga tolv näraliggande bostadsrättsföreningar, hyresvärdar, företag och förskola”. Det var alltså konsulten och inte politikerna som presenterade projektet och förde dialog med dessa styrelser. Med andra ord: Någon dialog fördes definitivt inte med medborgarna. Nu säger dessa tre representanter för nuvarande kulturnämnd att de välkomnar den debatt som förts i frågan och att de tagit intryck av den. Min fråga är: Till vilken nytta? Skorstenen är ju under uppbyggnad!
Det här är ett flagrant exempel på hur viktiga politiska beslut som berör medborgarna fattas i våra nämnder. Politikerna är i händerna på tjänstemännen. När ett beslut fattas i en nämnd har hela processen inklusive förslag till beslut beretts av tjänstemän. Förslagets behandlas sedan i arbetsutskottet av nämndens presidium för att därefter klubbas av nämnden. Beslutet klubbas nästan uteslutet i samma skick som det kommer från tjänstemännen. Trötta politiker som inte orkar ta diskussioner eller som uppmanas av ordföranden att klubba beslutet för att inte fördröja processen går med på förslaget – och därmed är beslutet fattat.
Detta är utomordentligt trist för en politiker, som vill initiera ett handlingspolitiskt program för en nämnd och sedan konstaterar att ordföranden förmedlar uppgiften till förvaltningschefen, som i sin tur delegerar frågan till sina närmaste medarbetare, de så kallade strategerna.
Därmed får vi beslut som har sin källa i skrivbordsarbete och inte hos medborgarnas behov och önskemål. Politikernas jobb är ute på fältet bland medborgarna, tjänstemännen skall bistå politiker med fakta och hålla sig till sakfrågor. Om det inte sker en kursändring i Uppsala kommuns politik, kommer medborgarna att översköljas av beslut tagna långt bort från verkligheten och känna sig alltmer åsidosatt.