Tisdagen den 25 januari 1944. På ett SS-lasarett i staden Brno i Tjeckien satt en 21 år gammal kvinna och väntade. Vi kan kalla henne Magdalena Jonsson, men egentligen heter hon något annat. Hon var född och uppvuxen i Uppsala. Kanske var hon nervös inför mötet med SS-överläkaren Pilny Friedrich.
”En svenska!” noterade han förtjust, efter att ha hälsat henne välkommen till sitt behandlingsrum.
Han gillade hennes mellanblonda hår, blåa ögon och raka hållning. Hon såg ut att vara en perfekt arisk kvinna. SS-överläkaren ville veta vad hon hade för utbildning.
Magdalena svarade att hon gått på treårig flickskola i Uppsala och avlagt handelsexamen. Men framgent ville hon bara syssla med hushållsarbete.
Skälet till besöket var nämligen att hon ville gifta sig med en sudettysk SS-man. Därmed blev giftermålet per automatik till en nazitysk statsangelägenhet.
I rollen som SS-hustru krävdes att föda Führern många barn, helst uppåt tio stycken. Eller som Friedrichs högste chef, Heinrich Himmler, hade uttryckt saken i en order från 1937:
”Jag vill att alla i SS tjänst bildar rasrena och sunda tyska familjer”. Tillkommande kvinnor ska ”svara mot högsta krav vad utseende, hälsa och arvsanlag”. Tanken var att ett storskaligt födande skulle säkra den germanska rasens långsiktiga existens.
Det var mot den bakgrunden som Magdalena måste låta sig undersökas av Friedrich. SS-överläkaren började med att mäta och väga henne.
”Längd 164 cm, sitthöjd 80 cm, vikt 58 kilo”, noterade han i formuläret.
Det var utställt av Rasse- und Siedlungshauptamt, RUSHA, i Berlin, en nazitysk rasmyndighet, med uppgift att tillstyrka eller avslå giftermål med SS-män, beroende på kvinnornas rasbiologiska egenskaper.
Friedrich bad Magdalena att gapa och synade hennes tänder; inga hål men visdomständerna var borta. Vidare ville han veta allt om hennes mens. Därefter fick hon sätta sig i en gynekologstol och låta honom examinera hennes underliv.
Spåren efter Magdalena Jonsson hittar jag i National Archives i Maryland, USA. Här finns RUSHA:s och SS gamla akter på mikrofilm, med uppgifter om 218 500 SS-fruar. Merparten var tyskor, men jag hittar även uppgifter om 28 svenskor, däribland Magdalena.
Det finns dock en skillnad mellan Magdalena och övriga från Sverige.
”Gravid, i femte veckan!”, noterade SS-läkaren Friedrich.
Fadern var SS-mannen som hon ville gifta sig med. Han skulle snart fylla 22. Honom hade hon träffat under en vistelse i Berlin 1938, bara 15 år gammal. Under kriget tjänstgjorde han som stridspilot i Luftwaffe, men tillhörde SS. Det faktum att han redan gjort sin tillkommande gravid var rakt inget negativt.
Annat hade det varit före eller i början på kriget. Då var moralkraven långt högre än 1944, när Nazi-tyskland var på reträtt.
Besöket hos SS-överläkare Friedrich avslutades med att han klassade Magdalena som en rasren ”nordarier”, väl lämpad för storskalig fortplantning.
Protokollet från undersökningen skickades till RUSHA:s filial i Prag. I samma försändelse låg tre foton på Magdalena i olika poser. Men RUSHA ville också ha utdrag ur Svenska kyrkans folkbokföring, gärna ända tillbaka till 1600-talet. Orsaken var att inga judar fick finnas i hennes släktled.
I mars 1944, två månader senare, låg äntligen alla papper på RUSHA:s bord i Berlin, likaså en stamtavla. Den visade att hennes tidigast kända förfäder var bönder i 1700-talets Östergötland. En av Heinrich Himmlers medarbetare kommenterade förnöjt:
”Bruden är fortfarande mycket ung och stammar från en rasmässigt perfekt familj och har bästa tänkbara arvsanlag” … ”Det är upp till hennes man vad han förstår att göra av henne”.
Näste steg blev att RUSHA förhörde Magdalenas blivande man om hennes egenskaper. Han försäkrade att hon var en god kamrat samt sparsam i hushållet. Likaså att hon, i likhet med sin far, var ”övertygad nationalsocialist”.
Hennes pappa var professor vid Uppsala universitet, sedermera i Lund. Han var en varm anhängare av Nazityskland och har ”med all kraft försvarat den nationalsocialistiska världsåskådningen”, enligt sin blivande svärson.
Resultat blev att RUSHA gav paret tillstånd att gifta sig, men innan bröllopet blev Magdalenas tillkommande nedskjuten under en flygräd. Svårt skadad forslades han till ett SS-lasarett i Prag. I ett telegram till RUSHA i Berlin bad han att omedelbart få gifta sig med sin Magdalena – via telefon!
”Vårt äktenskap är inte någon privat angelägenhet, utan en del av en långt större kamp”, skrev han till rasmyndigheten. ”Men jag ber om att barnet får mitt namn”.
Hos RUSHA var intresset ljummet. Som skadad SS-man var hans avelskapacitet starkt nedsatt, med följd att saken lika gärna kunde bero.
På hösten 1944 födde Magdalena sitt barn och bodde hemma hos mannens föräldrar i Brno. Hennes svärfar tillhörde också SS, men var ursprungligen textilfärgare. I hans akt hos National Archives hittar jag en märklig ansökan till SS. Där står att svärfadern ville ”arisera”, överta, ett litet judiskt textilföretag, vars rättmätige ägare SS just skickat till en säker död i ett koncentrationsläger.
Vad Magdalena ansåg om saken framgår inte.
I november samma år hade hennes SS-man repat sig så pass att han återigen bedömdes som krigsduglig. Men spåren efter honom försvinner någonstans vid ryska fronten. Vid krigsslutet fann Magdalena det för gott att snabbast möjligt ta sig och barnet till Sverige.
Av de 28 svenska SS-hustrur och fästmör som jag hittills hittat i National archives var det bara hälften som återvände. Samtliga förteg eller bagatelliserade sin roll i det nazityska avelsmaskineriet. Så även Magdalena.
I stället talar andra desto mer i dag, 70 år senare. Hit hör det högerpopulistiska tyska partiet AfD, Alternative für Deutschland, en motsvarighet till svenska SD. Dess företrädare pläderar för att fler tyska (läs: vita) barn måste sättas till världen. Ett ökat barnafödande krävs för att matcha olika invandrargruppers och flyktingars stora barnaskaror. I annat fall hotar ”utrotning av det egna folket”, påstår de mest radikala.
Samma tankegångar finns inom dagens svenska extremhöger. Avhoppare vittnar om att kvinnans främsta roll är att föda – och att säkra den vita rasens existens. Sett i det ljuset är Magdalenas akt i Washington en varning om vad som väntar, ifall yttersta högern återigen får politisk makt.
Christoph Andersson är författare, journalist och undervisar i journalistik på Södertörns högskola.