Falska nyheter är ett begrepp som fullkomligt exploderat i den offentliga debatten sedan drygt ett år tillbaka.

Det hela började med det amerikanska presidentvalet i november 2016. Begreppet ”falska nyheter” blev ungefär 30 gånger vanligare i medierna från och med den tidpunkten och trenden har sedan dess hållit i sig.

Att Donald Trump kunde vinna det amerikanska presidentvalet tog nästan samtliga experter och kommentatorer på sängen.

Artikelbild

| Håkan Boström är doktorand i ekonomisk historia med inriktning mot mediefrågor, samt skribent.

Detta kunde bara inte vara sant. Trump utmanade inte bara den goda smaken. Hans åsikter och uttalanden gick på tvärs med den liberala konsensus i värderingsfrågor som varit allenarådande i decennier. En konsensus som gärna beskrivits i termer av upplysning, tolerans och framsteg, centrala värden i västerlandets självbild.

Därmed uppstod ett behov att förklara presidentvalet i termer av manipulation. Folket hade blivit lurat. Var det inte genom falska nyheter så var det genom ryska agenter och ”trollfabriker”, eller genom en kombination av dessa sammansvurna mörkerkrafter. Tankefiguren blev snabbt populär bland journalister och makthavare.

Trumps valseger visade inte att demokratin fungerade. Att en kandidat som avskyddes av etablissemanget kunde vinna ett val. Trumps valseger visade tvärtom att demokratin var hotad.

Problemet är bara att falska nyheter i egentlig mening – det vill säga rena falsarier av verkligheten - varken är något nytt eller något särskilt omfattande fenomen.

När forskare på Stanford University undersökte saken visade det sig att endast 15 procent av de tillfrågade amerikanerna hade stött på de falska nyheter som förekommit i valrörelsen och som forskarna presenterade för dem. Ungefär hälften av denna grupp hade trott på vad de sett.

Minst lika intressant är att siffrorna blev desamma när forskarna presenterade falska nyheter som aldrig cirkulerat.

Slutsatsen av detta är att en mindre del av befolkningen är beredd att tro på vad som helst som bekräftar deras världsbild. Det är en fråga om psykologi snararare än fakta.

Människor tycker inte om att få sin världsbild ifrågasatt. Det gäller såväl makthavare som vanliga medborgare. Vi saknar den kognitiva förmågan att ta in världen i all dess komplexitet eller ur alla möjliga perspektiv. Därför väljer vi i regel att tolka världen utifrån ett visst synsätt som är förankrat i vår identitet. Den här begränsningen gäller även journalistik och politisk kommunikation.

All journalistik är begränsad av formatet. Du kan inte förklara ett helt skeende på en halv tidningssida, ännu mindre så i ett treminutersinslag på TV. Journalister väljer med nödvändighet en vinkel i sin rapportering.

Talet om falska nyheter framstår därför som yrvaket. Det är självklart ett journalistiskt uppdrag att granska rena lögner om de får spridning. Men begreppet falska nyheter har fått ett eget liv.

SVT:s programdirektör Jan Helin har varit tydlig med att han med falska nyheter avser ett ”ensidigt urval”. Det vill säga propaganda. Ett vanligt exempel är högerpopulister som samlar negativa nyheter om invandring från andra medier på sina sajter. Jan Helin är i praktiken inte ensam om denna utvidgade syn på falska nyheter.

Men med den bredare definitionen befinner man sig på mycket tunn is. Dels består all journalistik av ett mer eller mindre ensidigt urval.

Det gäller i synnerhet granskande journalistik som till sin natur anlägger ett kritiskt perspektiv. Dels bygger samtliga politiska ideologier på en ensidig bild av verkligheten. Ett ensidigt urval är själva kärnan i en pluralistisk demokrati. Att det finns olika sätt att se på världen.

Om man själv delar den förhärskande världsbilden i ett samhälle är det dock mycket svårare att se sin egen ensidighet.

När arbetarrörelsen utmanade den rådande hegemonin i slutet av 1800-talet framstod den i mångas ögon just som extremistisk och ensidigt propagandistisk, vilket den delvis också var. Men att det borgerliga samhället skulle ha en egen ideologi var många av dess anhängare blinda för.

Diskursen kring falska nyheter måste därför förstås politiskt. Ingen förnekar att det finns lögner på nätet. Ingen förnekar att exempelvis Ryssland ägnar sig åt påverkansoperationer. Men omfattningen av dessa fenomen kan diskuteras och beläggen måste vara konkreta. Ett intellektuellt förhållningssätt innebär att alltid anlägga ett kritiskt förhållningssätt till de egna makthavarna.

För varje makthavare vill framställa sig som det godas försvarare. Som företrädare av sanningen och som beskyddare mot utländska makter. Det gäller makthavarna i Moskva och Peking. Men det gäller även makthavarna i Stockholm, och det gäller såväl politiker som mediechefer.

De stora privata mediebolagen, Schibsted och Bonniers, har nu gått samman med Public Service-bolagen och den statliga myndigheten Vinnova för att motverka falska nyheter. Det är en olycklig utveckling som förstärker bilden av ett enat etablissemang, både hos dess kritiker och hos etablissemanget självt.

Föreställningen att man själv sitter inne på sanningen utgör alltid en förenkling och har inget med vetenskap att göra. Forskare vet att samhället kan beskrivas ur olika perspektiv. Det är också därför vi har folkvalda politiker. Det är inte de banala sanningarna som är kärnan i politiken utan de stora berättelserna.

Just därför bör man se upp med det maktanspråk som ett upphöjande av sanningen med stort S alltid är behäftat med. I länderna som låg bakom järnridån vet man hur en sådan politik ser ut dragen till sin spets. Det är lätt att glömma.

Frankrikes nyvalde president, Emmanuel Macron, har nyligen föreslagit lagstiftning mot falska nyheter.

Näringslivets tankesmedja Timbro gav förra året ut en bok som ifrågasatte den allmänna rösträtten just utifrån väljarnas förmenta okunnighet.

Det har plötsligt blivit salongsfähigt att ifrågasätta demokratin även i väst, även om det i nyspråklig anda ofta framställs som motsatsen.

Orsaken är att makt korrumperar. Vi bör vara mer bekymrade över bristen på självkritik hos våra makthavare än hos den lilla andel av befolkningen som tror på falska nyheter för att de är inskränkta, men ofta också för att de själva känner sig sakna allt inflytande över utvecklingen.