På borggården utanför Slottet är det nästan omöjligt att inte stanna upp och kasta en blick på Linneanums eleganta tempelgavel. Att se ut över trädgården och vidderna bakom orangeriet är onekligen att sniffa i sig en liten doft av det upplysningens 1700-tal som skapade vyn.
Till höger om vykortsvyn tittar en liten del av universitets nybyggda administrationshus fram. Det hårt kritiserade bygget befarades begå rov på den för Uppsala så utmärkande utsikten, men inte ens om jag anstränger mig kan jag reta mig på att hörn av vår tid tillåts figurera i vykortets utkant. Att byggnaden i sig har kompromissats till ett magplask är en annan historia.
På Vaksala torg är det samma sak. Jag försöker frammana de halvtrasiga träkåkar som under mina första år i Uppsala stod där Konserthuset står idag. De finns där någonstans, långt bak i minnet. Men jag hittar inte ett spår av den ruckelromantik som gjorde gällande att det skulle vara bättre att spara husen än att ha det inte helt ändamålsenliga men fullt fungerande och på platsen utomordentligt pregnanta kulturhus som står där idag.
Vi är kroniskt rädda för förändring. Det gäller Sverige i allmänhet, och Uppsala i synnerhet.
När det handlar om stora ingrepp i stadsmiljön är det varken konstigt eller destruktivt att förändringar blir föremål för debatt. Men alla som ger sig in i samtalet bör påminna sig om att inte bygga sina aversioner på nostalgisk fiktion och småaktigt revirtänkande.
Det blir ännu tydligare när det handlar om mindre ingrepp, som offentliga konstverks vara eller icke vara.
Jag har tidigare sagt att bägge sidor har sina poänger när det handlar om det inom kyrkan så infekterade bråket om ett nytt konstverk på Domkyrkoplan – som kyrkorådet härom veckan vände sig emot.
Meta Isæus-Berlins förslag ”Bordet och ordet” är på intet sätt ett radikalt konstverk. Det består till största delen av traditionella material och baseras helt uppenbart på en ambition att den kunskapsförmedling som är central för kyrkan ska synas på ett lättförståeligt sätt.
Det är väldigt svårt att förstå den ilska förslaget väcker, bortsett från att olika delar av kyrkan försvarar egna territorier på ett småaktigt sätt.
Ingreppet verket kräver är en grop i stenbeläggningen. Tycker man längre fram att verket inte fungerar är det världens enklaste sak att återställa markbeläggningen.
Uppsala behöver mer offentligt konst, och det är synd att se vad som förefaller kunna bli ett hyggligt och omtyckt verk falla offer för en ganska futtig strid.