Att vi fick tryckfrihet i Sverige för 250 år sedan kan vi till stor del tacka en österbottnisk präst för. Det var Anders Chydenius som vid riksdagen 1765–66 fick igenom ett förslag om censurens avskaffande. Men det har varit en minst sagt knagglig väg sedan dess, vi har i princip blivit av med tryckfriheten några gånger.
Den radikala reformen 1766 gav oss världens första tryckfrihetsförordning (TF). Att den kom till just då hängde samman med partitaktik, men också med att det låg i tiden. Mössorna, som nu fick makten, ville gärna hitta sätt att avslöja hattarnas misshushållning av landet – de hade haft makten sedan 1738.
Vid riksdagens början fanns det tre förslag om tryckfrihet: ett från amanuensen vid Kungl. Biblioteket Anders Schönberg, ett från löjtnanten Gustaf Cederström – och så det från Chydenius. Cederström och Schönberg förfäktade en kompromiss, så att det skulle finnas en reformerad censur, som författarna kunde underkasta sig.
Vid riksdagen 1766 segrade Chydenius förslag. Paradoxalt nog fick han inte själv vara med om de sista dragningarna i frågan. Han hade blivit avstängd från riksdagsarbetet därför att han kritiserat ett beslut om ny finansplan. Debatt fick ju förekomma i riksdagen under ett ärendes behandling, men när beslut väl fattats var det ett brott att kritisera det.
Tryckfrihetsfrågan bereddes i det så kallade tredje utskottet vid tolv sammanträden 1765 och åtta 1766. Slumpen tycks dock ha spelat in en del i beslutsgången. I utskottet antogs förslaget 21 april 1766 med minsta möjliga marginal pga. att biskop Mennander var frånvarande. Vid framläggandet i stora deputationen (dit även andra grundlagsutskott hörde) i augusti presenterades förslaget bara i sammandrag och ett motförslag tröttnade ledamöterna att höra på, enligt Chydenius.
Nu antogs i alla fall lagen och trädde i kraft den 2 december: ”Kongl. Maj:ts Nådige Förordning, Angående Skrif- och Tryck-friheten.” Kung Adolf Fredrik talade i ingressen vackert om hur han ”eftersinnat then stora båtnad Allmänheten af en rättskaffens Skrifwe- och Tryck-frihet tilflyter”. Allt skulle nu få tryckas (utom kränkningar av den evangeliska läran, grundlagarna, konungen, rådet, ständerna, ämbetsmän eller annan medborgare).
Lagen skulle ”äga all then fullkomliga trygghet, som en oryggelig Grundlag medförer”. Men var den en grundlag, eller var den som en grundlag? Det blev en stridsfråga framöver.
Offentlighetsprincipen fastställdes i paragraferna 6–11: alla ”Handlingar, Protocoll, Dommar och Utslag” från domstolar, myndigheter ”eller andre publique Wärk” skulle nu få tryckas.
Det kom nu ut en flod av trycksaker, ofta med ett tilltal som tidigare bara funnits i anonyma så kallade pasquiller. Denna tid brukar kallas ”det fria ordets slyngelålder” och liknas ibland vid dagens situation med hänsynslösa påhopp på sociala medier.
Nu när det är jubileumsår så får man ofta intrycket att vi haft en helt intakt tryckfrihet sedan 1766. Men så är det inte.
Faktum är att urholkningen började så tidigt som tre månader efter att 1766 års TF trätt i kraft. Den 2 mars 1767 utfärdade kung Adolf Fredrik en ”Warning, til förekommande af sanningslösa ryktens utspridande”, och det gällde både muntlig och tryckt ryktesspridning. Det man ville stävja var hattpropaganda i tal och skrift mot de besparingar som beslutats vid senaste riksdagen.
Efter Adolf Fredriks ”warning” fortsatte det i samma stil. Inskränkningar i friheten, ett visst återställande av den och sedan inskränkningar igen: 1772 var det Gustav III som genom en statskupp upphävde TF. Han författade en ny 1774 (bl.a. gjordes grundlagskritik till högmålsbrott). 1780 fick boktryckarna så stort ansvar att vissa vädjade om censurens återinförande. 1790–91 infördes flera förbud att skriva om franska revolutionen och i princip om Frankrike över huvud taget.
Efter mordet på Gustav III skapade kammarherren Gustaf Adolf Reuterholm (hemkallad från utlandet av hertig Karl) en ny TF 1792; en viss förbättring var det, men offentlighetsprincipen hade försvunnit.
1798–1809 brukar kallas tryckfrihetens järnår, under Gustav IV Adolfs regim: indragningsmakt, ännu en kungörelse mot ryktesspridning, teatercensur, hovkanslern fick rätt att stoppa tryckning – en de facto-censur alltså.
1809–10 lättade trycktvånget igen, med ny regeringsform och ny TF, men redan 1812 skärptes reglerna på nytt, och den idag mest kända indragningsmakten infördes. Lagrummet avskaffades officiellt 1844 efter ett 60-tal indragningar. Ofta kom de indragna tidningarna omedelbart ut igen under ett snarlikt namn och med en bulvan som ansvarig utgivare. Mest bekant är hur Lars Johan Hierta bytte namn på Aftonbladet ett tjugotal gånger.
Om vi hoppar fram till tiden för andra världskriget så började justitieminister K.G. Westman 1939 tillämpa en lag från 1812 som under 127 år aldrig använts. Enligt den kunde skrifter konfiskeras utan rättegång, om de skapat ”missförstånd med utländsk makt”. Justitieministern kunde t.o.m. fatta sådana beslut utan samtyckte från den övriga regeringen.
Nazityskland kom med flera propåer om att den svenska regeringen borde göra något åt antinazistiska skriverier i Sverige, till exempel Ture Nermans artiklar i tidskriften Trots allt! eller Torgny Segerstedts i Handelstidningen i Göteborg. Över 300 beslag gjordes 1939–43, främst av tidningar som kritiserat axelmakterna.
Efter kriget avskaffades speciallagarna och man arbetade fram en ny TF, som kom 1949 och som gäller än idag. TF 1949 hade förutom en helt ny kapitelstruktur några nyheter, t.ex. ett anonymitetsskydd för personer som meddelar uppgifter till pressen. En sorts meddelarskydd hade funnits förut, men det krävdes då att det som meddelats också blev publicerat.
Brottet ”hädelse emot Gud” försvann och ersattes med ”Skymfande av sådant som av svenska kyrkan eller erkänt trossamfund hålles heligt” (detta avskaffades helt 1971). Början till lagstiftningen om hets mot folkgrupp fanns också här, fast 1949 hette det ”hot, förtal eller smädelse mot folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse”. 1989 ändrades ordet ”hot” till ”hets”.
1992 kompletterades TF med något så ovanligt som en helt ny grundlag, yttrandefrihetsgrundlagen. Den täckte in nyare medier som radio och tv – och sedermera även internet. Den är upplagd ungefär som TF, med liknande kapitelrubriker.
Av de sex TF vi haft sedan 1766 är det möjligen bara vår nuvarande som verkligen stiftats helt lagenligt. TF 1766 skulle ju anses ”som” en grundlag, men var det knappast. Inte heller TF 1774 och TF 1792. 1810 och 1812 års TF kallar sig grundlagar, men var de det om de inte stiftades enligt regeringsformen? Det finns många frågetecken.
Sammanfattningsvis kan sägas att TF 1766 var en fantastisk grund för det vi har idag. Men historien visar också hur tryck- och yttrandefriheten hela tiden måste försvaras mot urholkning. Lagstiftarna måste granskas av kunniga medborgare. Samtidigt måste ju lagarna kunna anpassas efter tidens speciella krav. Denna balans mellan stabilitet och flexibilitet är det verkligt svåra.