Vi behandlar den tekniska utvecklingen på samma sätt som vi behandlar en spelautomat. Titta så fattig den här enarmade banditen gör mig! Den tvingar mig att sitta i hörnet på den här sunkiga puben där jag inte vill vara. Men nästa gång jag drar i spaken kommer den att ge mig allt jag vill ha.
Med teknologi är det på samma sätt. Den teknologi vi har förslavar oss och ställer bara till problem. Den gör oss stressade och irriterade. Idiotiska datorprogram motarbetar oss på jobbet tills de enklaste uppgifter blir en plåga – Jonas Söderströms bok ”Jävla skitsystem!” är full av skräckexempel på den saken.
Nästa generations teknologi, som vi just har börjat föreställa oss, kommer däremot att vara av ett helt annat slag. I motsats till allt som omger oss i dag kommer den att skänka lättnad. Den kommer att ge oss massor av ledig tid, den kommer att befria vår kreativitet. Artificiell intelligens! Nästa version av Windows! Nästa ryck i spaken.
Det är något skumt på gång här. Berätta om vår teknologi för människor från 1916 och de skulle tycka att vi var befriade från allt som gjorde att de inte stod ut med sin vardag. Sedan kan du göra om experimentet och berätta om den teknologiska nivån 1916 för någon från 1816 – telefoner! flygplan! biografer! – och de skulle tycka samma sak om den vardag man inte stod ut med 1916. Den där lättnaden som teknologin ska skänka, när kommer den egentligen?
I mer än 150 år har samma löften och förhoppningar upprepats, det är bara teknologierna som har bytts ut. 1865 hyllade den franske utrikesministern sin tids nya uppfinning telegrafen: snabbare kommunikationer skulle undanröja missförstånd och minska risken för krig, trodde han. 1913 sade man samma sak om radion. Och för inte länge sedan påstod Mark Zuckerberg samma sak om internet, konstaterar Evgeny Morozov i ”To save everything, click here”.
Inte ens den utlovade arbetsbesparingen blir verklighet. Enligt en rapport från 1967 skulle amerikaner år 1982 bara behöva jobba 22 timmar i veckan. I dag jobbar de i genomsnitt fler timmar än 1979, och för lägre lön.
Slutsatsen kommer av sig själv: den tekniska utvecklingen är något annat än vad den påstås vara. Den tar oss inte ”framåt”. Den permanentar ett evigt nu där vi inte står ut, där vi är tvungna att hoppas på nästa stora grej eftersom vi inte står ut. Vi använder inte vår avancerade teknik på något avancerat sätt, utan som en spelberoende i Las Vegas, och därför mår vi som om vi suttit 14 timmar framför spelautomaten. Bara en mindre naiv syn på tekniken kan ta oss därifrån.
Jag menar inte att vi borde vara nöjda. Människan är ett kreativt och otillfredsställt djur: varje försök att uppfostra henne att vara nöjd är dömt att misslyckas. Men vi borde ta bättre kontroll över utvecklingen. Vi borde stanna upp och fråga oss vad vi vill ha. Vilket slags samhälle skulle vara önskvärt och människovärdigt?
När vi har en tydligare bild av vad vi verkligen önskar oss kan vi i nästa steg ställa frågan vilken teknologi vi behöver utveckla för att närma oss en sådan framtid. I det läget skulle tekniken komma till sin rätt: den skulle vara ett medel för att nå ett av människor fastställt långsiktigt mål. Vi borde använda teknologin som ett verktyg, inte som en enarmad bandit. Den förtjänar bättre – och det gör vi också.