Ett mystiskt skimmer vilar över musiken på Uppsalabekanta duon Siri Karlssons tredje skivalbum. Intrycket förstärks av det märkliga, suggestiva omslagsfotot med en draperad person med något slags teckensymbol på den höga huvudbonaden, i en liten roddbåt på mörkaste vatten.
Och så har vi namnet på duon, Siri Karlsson, efter en ”småländsk psalmodikon-spelerska” som visar sig vara en påhittad gestalt - ett slags symbol för duons självklara förankring i djupaste svensk folkmylla.
Och samtidigt fortsätter duon att utforska gränsöverskridande territorier, denna gång i en drömsk och filmisk klangresa som i sitt vemod och sin längtansfyllda resning skulle kunna vara ett sökande efter något som gått förlorat, i enlighet med albumets lockande titel ”The lost colony”.
Siri Karlsson bryter mot den svenska folkmusikens rådande strömningar på ett uppfriskande sätt. Hos denna duo handlar det inte om bordunideal parat med multikulti, utan en öppenhet för experiment där skir folkvisa och polska förenas med tung psych, fritänkande jazz och en hel del annat. Man får gå tillbaka till den tidiga svenska folkproggens mest utstickande former - typ Älgarnas trädgård - för att hitta motsvarigheter.
Lyssnaren kastas direkt in i det intensiva öppningsspåret ”Appaloosa”, med tungt groove och spejsad ordlös sång, likt en pulserande folkdansrit från albumets fiktiva koloni. Därefter en lyrisk och vacker andhämtning i ”MNP” som interfolieras med spretiga fraser i frijazz-anda.
På detta sätt andas och växlar musiken mellan det lyriska och det tunga, det subtila och det lätt skruvade. Hela tiden med Maria Arnqvists altsaxofon och piano och Cecilia Österholms nyckelharpa som musikens självklara epicentrum, mitt bland gästmusiker och digitala klanger.
Och deras samspel är verkligen något speciellt, till exempel i ”Gryning över Nallo”, när deras instrument virvlar och sammansmälter runt samma melodistomme - men i samma spår också en ledsamt ylande saxofon som ger mej associationer till David Bowies Berlin-skivor. Det finns gott om sådana förtätade stunder som visar Arnqvists och Österholms styrka som musikanter.
Deras ordlösa röstsjok och producenten Jari Haapalainens rytmer knyter ihop alltsammans till en storslagen och mäktig klangfresk, ja en av de starkaste folkmusikskivor jag hört på länge.
Bästa spår: ”Gryning över Nallo”