Mer av det goda

Systerduon First Aid Kits genombrott med albumet ”The Lion’s roar” år 2012 var så totalt att jag efter ett tag kände mig matt. Eller kanske mätt. Vart man än vände sig stod någon som ville tala om hur fantastisk musik Johanna och Klara Söderberg skapat tillsammans. På det stora hela höll jag med – ”The lion’s roar” har en skönhet som är lätt att älska. För alla oss som är svaga för stämsång och vemodigt lättillgängliga melodier fanns hur mycket som helst att ösa ur. Samtidigt var ”The lion’s roar” i stunder så himla amerikansk att det skavde en aning. Hela genren americana lever högt på att vara genuin, och det sista man vill är att ju något ska låta som en stilstudie.

Uppföljaren ”Stay gold” är förstås högintressant av alla ovan nämnda anledningar. Ska First Aid Kit i ännu större utsträckning ha hittat sin egen form? Vart ska de ta vägen härnäst? Ska de fortsätta inspirera unga musiker runt om i Sverige att gräva i gamla skivbackar märkta ”country”? Svaret är en blandning av ja, nja och tillbaka till samma plats.

Det märkliga med ”Stay gold” är nämligen att det rakt av är en fortsättning på ”The Lion’s roar”. Det är märkligt för att man någonstans förväntar sig ett spårbyte efter en vrålsuccé, men på andra sätt är det helt självklart. Det märkligaste av allt är dock att mättnadskänslan jag tidigare känt på ett par minuter byts mot hunger. First Aid Kit återvände alltså till samma studio i Nebraska, USA, med samma producent, Bright Eyes Mike Mogis, för att ta vid där de slutade sist. Soundet är därför mycket likt, men det är luftigare, med mindre 70-tal i botten. Stämsången är oerhört snygg, vassare än tidigare med massor av ­hisnande country­glidningar – sången är utan tvekan deras starkaste kort.

Melodierna är liksom förr lätta att ta till sig, men med tillräckligt intressanta vändningar för att de ska hålla i längden.

Det är förstås fortfarande amerikanskt så det förslår, också textmässigt. Helt enligt genrens regler, tycker säkert många, och så är det väl, men en kontrast här eller­ där hade varit roligt. De välkända USA-klyschorna vi alla känner igen från både film och musik i låten ”Waitress song”, till exempel, lever inte upp till låtens melodistyrka och får mig att skruva mig lite obekvämt.

Men precis som förra ­gången är det inte mycket till anmärkning.

First Aid Kit hade mer att säga efter ”The Lion’s Roar” och det är fint så. Jag lyssnar med någon sorts tacksamhet på resultatet av att de inte känt behovet att variera sig. Det behövdes helt enkelt inte.