”I’m happy to be sad” slår Nick Cave fast i sitt föredrag ”The secred life of the love song” från 1999. Det är ett uttalande som Thåström förmodligen skulle skriva under på utan att tveka allt för länge. ”Den morronen” är det mest melankoliskt ljudande albumet rockikonen släppt hittills. Visst är Thåströms hela katalog lika med ångest och svärta, men så här kompakt har det aldrig låtit tidigare. De nio låtarna tuffar fram som ett slitet lok på en östeuropeisk järnväg. Albumet har delvis spelats in i den klassiska Hansastudion och ljudbilden ekar av Berlins betonglandskap.
Man kan se framför sig hur Thåström går omkring där i ödsliga industriområden, hur han firar nyårsafton i Amsterdams Red Light District och hur han går den vanliga rundan förbi Norra Ban i regnet. Och är lycklig. För samtidigt som ”Den morronen” låter mer melankoliskt än tidigare är det också hans lyckligaste album.
Det handlar förstås inte om någon dumglad lyckoeufori utan stråk av svärta. Den där nyårsaftonen låter ju inte som världens bästa fest, det låter ångest att vara kvar ensam när krogen stänger och det måste vara ansträngande att alltid vara på väg. Men det är lyckligare än Thåström någonsin varit tidigare. Som att han hittat ett sätt att krama fram glädjen ur torftiga platser och se det vackra i det skamfilade utan att det gör för ont.
”Den morronen” innehåller ingen ”Samarkanda”, ingen ”Kort biografi med litet testamente” och ingen ”Fanfanfan”, men det gör inte så mycket. Istället för de där riktiga fullträffarna som sticker ut är det en helhet som känns omöjlig att rubba. Plockade man ut två låtar och lade in dem i en annan spellista skulle helheten kunna rasa samman.
Inledande ”Gräsfläckar” är en vacker dikt om en dag när allt var perfekt. I sann Lou Reed-anda behöver inte det andra, som är långt från perfekt, skrivas ut. Det finns inbyggt i artistens hela gärning. I ”Ner mot terminalen” uppmanar jaget någon att kyssa honom ”så att någonting kan bli Gud igen” och i den efterföljande låten ber han någon följa med honom. Den knäckande vackra ”Psalm” avslutar albumet med raderna ”Blå himmel kommer/blå himmel ska komma”. Men den blå himlen har funnits där hela tiden som ett hot från ovan om att allt ska bli för idylliskt för musikens bästa. Det händer inte. ”Det är mörkt och jag är lycklig just nu” sjunger han i ”Långsamt genom” och mysigare än så blir det aldrig. Thåström är precis där han vill vara.
Bästa låt: ”Psalm”.