Med snart tio år som skivartist och tre tidigare album släpper den svensk-samiska artisten Sofia Jannok nu sin fjärde fullängdare. För den som har lyckats missa hennes fusion av jojk, visa och pop är framträdandet under invigningen av Umeås Kulturhuvudstadsår 2014 en bra ingång. Tillsammans med Cleos vassa rapp och Kristin Amparos soulröst gjorde Jannok en kraftfull spoken word av texten från ”I ryggen på min kolt” till låten ”Faller en, faller alla”. Med den knutna näven i luften uppmanade hon till motstånd mot den rasism som fortsätter att förfölja samerna.
Numret sammanfattar väl Sofia Jannok som artist. Hennes budskap göms aldrig mellan raderna, musiken breder ut sig mellan det skanderande och det bedjande och soundet lyckas alltid varva det traditionella och det moderna. Så även på ”ORDA: this is my land”. Skivan består av femton spår där musiken varvas med ljudupptagningar från förra sommarens domstolsförhandlingar mellan Girjas sameby och svenska staten. Ärendet rörde vem som äger rätten till jakt och fiske inom byns område och tidigare i år dömde tingsrätten till samernas fördel. I musikvideon till låten ”We are still here” har Jannok samarbetat med konstnären Anders Sunna och det politiska budskapet går från ljud och text till bild. Videon var ett statement mot den syn på samerna som tydliggörs i ljudklippen på skivan.
Som om det inte räckte med det kraftfulla och välformulerade ställningstagandet finns här ännu mer att hämta. Jannok reser mellan spoken word, tunga electrobeats och överjordiskt vackra tongångar. Svenska, engelska och samiska varvas effektfullt och hon äger alla uttryck. Dansvänliga och oemotståndliga ”We are still here” övertygar i upptempokategorin tillsammans med såväl taktfasta ”Snow grouse” och den raka högern ”Snölejoninna”. På andra sidan finner vi den tår- och gåshudsframkallande ”Grieving” som både låter och känns som ett öppet sår, ett blödande ljudspår.
Med ”ORDA: this is my land” har Jannok tagit ytterligare ett kliv mot såväl popen som hiphopens marker. Men hon gör det utan att tappa sig själv och utan att ge avkall från några av sina artistiska visioner. Det är ytterligare ett språk, en musikalisk dialekt, som hon nu har anammat. Och jädrar i min låda vad bra det låter! Det var längesedan jag hörde ett sådant komplett album, som både övertygar och utmanar, rycker med och tvingar en att stanna av. Oavsett om det är en matjuk, baseballkeps eller hipsterluva så ska hatten av för Snölejoninnan Jannok.
Bästa låt: ”Snölejoninna”