För fem år sedan skulle han ha gjort storskalig comeback med ett 50-tal arenakonserter i London. Men så dog han plötsligt, under lika spektakulära omständigheter som hans liv i övrigt.
När man tänker på Michael Jackson är det lätt att minnas allt det bisarra, plastikoperationerna, megalomanin. Och vad gjorde han egentligen med alla barnen i sovrummet på det privata sagoslottet?
Men artistiskt är han en ikon, en portalgestalt inom pop- och dansscenen som inspirerat mängder av efterföljare. En multibegåvad artist som utvecklades och sökte nya uttryck genom karriären, alltifrån de tidiga årens popsoul med The Jacksons och rekordsäljaren ”Thriller”, till de senare skivornas mer hårdföra, avskalade beats.
Perioden med Quincy Jones som producent, till och med ”Bad”, brukar framhållas som Jacksons guldperiod, och nog var han mest framgångsrik då. Legeringen av Jacksons ljusa röst, rytmhickande gimmicks och refränghooks med Jones känsla för arrangemang, klassisk soul och r&b tycktes perfekt.
Men Jackson gick vidare och gjorde enligt min mening en del av sina mest utstickande låtar på senare skivor som ”Blood on the dance floor” och den experimentella ”Invincible”.
När producenten L.A. Reid nu fått ansvaret för ett postumt album inspelningar av Michael Jackson som tidigare ratats, har han tagit sikte på det klassiska, storskaliga Quincy Jones-soundet. Oavsett att materialet sträcker sig ända fram till 1999.
Intressant nog kan man jämföra Michael Jacksons originaldemos - som ingår på deluxeutgåvan av Xscape - med de nyproducerade versionerna av samma låtar där det bara är Jacksons röst som sparats. De förstnämnda är typiska arbetsdemos i studion, lite kantiga och ofärdiga, och skulle näppeligen bli några listettor.
Nyversionerna av producenter som Timbaland, Stargate och L.A. Reid har fått en annan lyster, dynamik och puls - alltjämt med Jacksons röst i självklart fokus. Det gäller inte minst singelspåret ”Love never felt so good” som blivit klatschig, dansant Jackson-soul med snygga stråkfonder i ”Off The Wall”-anda. Låten har inte oförtjänt gått upp på Spotifys förstaplats.
Likaså ”Slave to the rythm” och titelspåret som båda är rytmiskt färgstarka, det sistnämnda med lager på lager av Jacksons röst i lekfulla rytmiska mönster. Förvisso hittar man även blekare spår på ”Xscape”, inklusive "Loving you" som låter som ett klichéfyllt hopkok av Jacksons ballader. Sammantaget är detta album ändå ljusår bättre än den slafsiga, postuma produktionen ”Michael” som kom härom året.
Bästa låt: ”Xscape”