På senare tid har våra största artister satsat på olika sätt att skapa uppmärksamhet runt sina album. Beyoncé kör överraskningsprincipen, helt plötsligt finns albumet där och en hel värld får dåndimpen av kombinationen hög kvalitet/överraskningseffekt. Sveriges största rockband Kent kör motsatt princip. De har ägnat de senaste två månaderna åt att putsa upp och ställa fram den guldtron på vilken de ämnar att ställa sitt sista album: "Då som nu för alltid". Med tanken, misstänker man, att ett helt land ska få dåndimpen av kombinationen hög kvalitet/upptrissad förväntan. I båda fallen finns mycket lite utrymme för misslyckande, kanske särskilt i Kents fall, där hela deras avskedsår bygger på att intresset för deras musik, gammal som ny, bara sväller.
QUIZ: Testa dig själv: Vad kan du om Kent?
Nu är albumet här. Det föregår deras avskedsturné med ett par månader enligt en välregisserad händelsekedja - som verkligen går enligt plan. "Då som nu för alltid" är albumet som blir marsipanrosen på deras hejdåtårta. Det bär inga spår av musikalisk trötthet, utan låter av bestämdhet och viljestyrka. Allt är möjligt när det ändå snart ska sluta i en stor smäll.
Singeln "Egoist" skvallrade om riktningen: att de nya låtarna låter som försök till potentiella extranummer. Albumet är deras mest melodistarka på länge – refrängen till "Egoist" hade ju inte kunnat vara mer Per Gesslig om Per Gessle skrivit den själv. Sedan visar det sig, överraskande nog, att Egoist faktiskt inte finns med på albumet, utan har lämnats utanför som en singel i sin egen rätt. Varför är i skrivande stund oklart, men i dessa tider av digital lyssning är det knappast avgörande. På många sätt hör den ändå hit.
Det är omöjligt att lyssna på "Då som nu för alltid" utan att tänka setlista. Var passar den här låten in? Vilken blir avslutningslåt? Textmässigt har de garderat sig och även de låtar som i andra sammanhang hade handlat om något annat blir till farväl. Från "Gigis" "sälj din själ till ett band" till hela "Vi är inte längre där" med sin försvinnandemystik. Jocke Berg är på sina ställen ovanligt konkret och fans av hans texter har många timmars njutningsfullt analyserande framför sig.
Musikaliskt behöver är det här är klassiskt Kentmaterial, med plock från både då och nyss. Introt till Gigi hade platsat på "Hagnesta Hill" och melodimässigt ljuvliga "Förlåtelsen" har ett trivsamt diskobeat som för tankarna till låtar som "FF" eller "Musik non stop". 1990-talets start-stopp-rock, med tysta verser och högljudda refräger är alltjämt närvarande.
Kent är Kent in i det sista och de lyckas göra sin musik superrelevant igen precis när de lägger av. Om man någonsin undrat hur strategiskt högintelligent pop låter så låter den såhär.
Bästa låt: "Förlåtelsen"