Män skriver böcker. Män trycker böcker. Män förlägger böcker. Men - de har slutat läsa. De senaste åren har larmen duggat tätt om att killarna inte läser.
Lågutbildade män har aldrig varit några bokslukare, men att deras högutbildade bröder, samhällets stöttepelare, också har slutat läsa böcker är ett oroande fenomen.
Men det är egentligen ingen nyhet i den svenska kulturen.
Redan 1825 suckar salongsvärdinnan Malla Silfverstolpe från Uppsala över saken. Hon är på resa i Tyskland med vännerna Erik Gustaf Geijer och tonsättaren Adolf Lindblad. Tillsammans har de gjort studiebesök i de litterära salongerna i Berlin. Malla har just charmats av en tysk greve Moltke och kan jämföra på plats:
"Jag fruktar att männerna äro mer bildade utom Sverige, och hafva mera sinne för konst och kunskap."
Har Malla rätt? Och i så fall - vad beror det på?
Säg det inte till någon, men i Sverige har bildning och kultur alltid varit en tjejgrej, något som riktiga karlar rynkar på näsan åt. De vill väl inte tas för fjolliga fransmän.
Var det inte just franska affärsmän som fasade inför tanken att behöva representera med svenskar? Svenskarna kunde inte prata om någonting annat än sport, och det blev för trist i längden.
På femtiotalet hände det att svenska killar tittade in i en bokhandel. I alla fall i Flen. Men de gick inte dit för böckernas skull, utan för att spana på Violen från Flen, flickan bakom disken. Hon som inte ville följa med ortens unga glopar ut på galej, fast de tjatade. Hon svarade bara:
”Allt kan ni begära av det litterära,
ja, allting av parnassens fenomen,
men praktisk romantik, eller erotik,
det finns ej hos violen från Flen.”
Ulf Peder Olrog skrev sin visa på femtiotalet, och nyckelordet i den är praktisk. I det här fallet praktisk erotik, men det kunde lika gärna ha varit praktisk ekonomi, byggenskap och samhällsplanering. Femtiotalet var ett praktiskt årtionde.
Bildning är inte alltid omedelbart praktisk, nyttig och lönsam. Gloparna i Flen anade det. De kände av framtiden.
För den svenske hjälten är ingen bokmal; den svenske hjälten är ingenjören eller yrkesarbetaren, med kraftig haka och bländvita tänder, med räknestickan i högsta hugg.
Han pekar med hela handen och handlar. Om han bevittnar en olycka, så hindrar han först kvinnor och barn från att gå i vägen, sedan harklar han sig myndigt och säger:
– Jag tror jag vet något om det här. Jag tar befälet!
Och vare sig han är näringsidkare, politiker, idrottstjärna eller ombudsman har han gärna en skeptisk inställning till tjejgrejer som böcker, konst och kultur.
Minns när Göran Persson blev tillfrågad om sin favoritfilm? Sound of Music var en sjysst film, tyckte dåvarande statsministern, men små svart-vita, intellektuella krångelrullar från Polen var ingenting för honom. Hö hö.
Minns när nuvarande statsministern Fredrik Reinfeldt och hans regering skulle hitta på en present till kronprinsessans födelsedag? De ansträngde sig verkligen, och vad blev det? En platt-tv.
Minns när fotbollslegenden Tomas Brolin hamnade på sjukan och en kompis undrade om han ville ha något att läsa?
– Nej, så sjuk blir jag aldrig! svarade Brolin svenskt.
Vad är då sensmoralen av detta?
Jo, att den man som i Sveriges land väljer att ägna sig åt bildning och kultur är en mycket modig man. Fullt i klass med de djärvaste äventyrarna och polarfararna på 1800-talet.
Lycka till där ute på bildningens tundra, i kulturens köldhål - vem vet vilka faror som lurar på dig i biblioteket, du modige man.