I slutet av förra året kom de första kulturarvsmärkena. Märkningen går till minnesplatser som haft betydelse för kultur, historia och utveckling inom EU. Bland de utvalda fanns en återuppbyggd romersk stadsdel i Österrike, det medeltida Stora Gillets hus i Tallinn och ett nazistiskt transitläger i Holland. En plats som skulle kunna ha funnits med är Kungshögarna i Gamla Uppsala.
För nog fyller högarna grundkriterierna, inte bara som fornlämningsområde utan också som ett ställe med symbolvärde för Europa i dag. Jag tänker på 1900-talshändelser som Påskkravallerna med nazisterna 1943 eller påvebesöket 1989. Johannes Paulus II blev den första påven som besökte Norden och just i Gamla Uppsala höll han en historisk familjemässa. I dag finns altarstenen kvar som monument över besöket.
Men Kungshögarna finns inte med bland de platser som sökt märkningen. EU-kommissionen säger att Sverige inte deltar i samarbetet, men hos kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kallas den beskrivningen för felaktig, och att det finns ”intressanta möjligheter” och hänvisar sedan till Riksanktikvarieämbetet.
Hos Riksantikvarieämbetet skakar man på huvudet och konstaterar att RAÄ inte fått något uppdrag av regeringen att börja jobba med frågan. Tillbaka hos kulturministern blir svaret att märket är så nytt så man får följa hur det fungerar, ”som en utgångspunkt för framtida överväganden”. Och när frågan går till kulturutskottets ordförande i Europaparlamentet Doris Pack säger hon bara kort att man inte kan tvinga på folk bra saker, men att hon hoppas att Sverige sluter upp.
Inte med, men med, fast nog ändå inte med, men kanske sen...för att summera var Sverige står i frågan.
I övervägandena kan man också fundera på om märket har någon betydelse. En skylt till och finnas med på en lista? Förespråkarna hoppas att Kulturarvsmärket ska bli ett viktigt komplement till Unescos världsarv och bidra till att locka besökare, och så förstås att det bygger förståelse för det europeiska projektet, tillsammans med Erasmus-samarbetet och Kulturhuvudstadsåret. Kritikerna tycker att det finns nog med märken, varför ha flera? Och ska EU syssla med sånt här?
Kultur är politik, och inom EU går en skiljelinje mellan de krafter som vill se kulturen som värdebyggare och de som vill hålla allt som heter europeisk identitet på armslängd avstånd. Och medan Sverige följer frågan för framtida överväganden så fortsätter gräset att växa på Kungshögarna i Gamla Uppsala, som det alltid har gjort.