Jag har bara hunnit ställa ett par frågor till Andreas Öhman innan en röst bryter igenom det stora sorlet från foajen här i Filmhuset i Stockholm. Den ropar hans namn, och han svarar lätt irriterat att hallå, jag sitter i intervju! Så vänder han sig till mig igen, kliar sig i skägget som är yvigt men ändå tuktat, mer Engels än Marx.
– Förlåt. De vill att jag ska fotas. Men kör på.
Den här måndagen presenteras höstens filmer, och Andreas Öhman, som danades på GUC-gymnasiet i Uppsala, är sedan debuten med ”I rymden finns inga känslor” 2010 ett av svensk filmindustris stora hopp. Under vår intervju talar han uppskattande om Lukas Moodysson, som "har en egen röst och samtidigt vänder sig till en bred publik”. Detsamma skulle kunna sägas om honom själv.
Hans senaste film, ”Odödliga”, är en roadmovie om Isak och Em som likt en svensk, samtida motsvarighet till Bonnie and Clyde flyr genom Norrland – beväpnade.
– Jag är intresserad av den här förälskelsebubblan där man är beredd att göra vad som helst för den andre, förklarar han.
Det har gått två år sedan inspelningen avslutades. Orsaken till dröjsmålet är att skådespelarna, som redan från början fått vara med och utveckla rollfigurerna, tillåtits improvisera fram en del av scenerna. Vilket har inneburit ett tidskrävande klippningsarbete.
Improvisationer, action… Jag frågar om han har vågat mer än vanlig.
– Det skulle jag säga. Ibland gör man saker för att man tror att andra tycker om det, men den här gången har jag inte kompromissat med vad jag vill. Jag har också tagit mig an sådant som jag inte känt mig helt bekväm med, som de här actionscenerna. Samtidigt – det är inte precis karatesparkar.
Han säger att han levt ut i "Odödliga". Filmens känsloregister är brett och högt: från det euforiska, lyckliga, till det farliga, våldsamma. Fast han har väl inte heller tidigare, lika lite som den samtida popmusik han brukar ge en framträdande plats, varit rädd för de stor känslorna, för hjärta och smärta?
– Nej, jag gillar den typen av berättelser som är ”larger than life”, filmer som inte bara är gjorda för att dra in pengar, men som inte heller fungerar som konstnärligt självuppfyllande. Vem som helst ska kunna se det jag gör.
Andreas Öhman har överlag fått bra kritik för allt han har gjort. Men det har inte saknats motröster. Efter ”I rymden finns inga känslor” invände till exempel kritikern Ulrika Kärnborg mot kvinnoporträtten, som hon fann hysteriska. Jag frågar hur det påverkade honom.
– Jag vet inte... Jag tror att människor som följt mig sen dess ser att jag inte gör skillnad på kvinnor och män. Så länge det finns en motivation bakom karaktärerna kan de få vara som de vill, oavsett kön.
Han må ha tagit åt sig av kritiken eller inte, men i sina senaste filmer har han satt komplexa kvinnoporträtt i centrum. I ”Bitchkram” från 2012 var huvudrollerna kvinnliga, och i ”Odödliga” är Em den drivande, aktiva rollfiguren.
– Där klart att jag tänker på att det är viktigt att ha med kvinnliga karaktärer. Huvudrollerna i filmer är ju nästan alltid manliga. Framför allt finns det för få historier om tjejer som Em, som tillåts vara skoningslös och farlig.
Apropå skoningslös och farlig: Just nu skriver Andreas Öhman på en tv-serie som ska heta ”De jävlarna ska skjutas”, om kvinnor som hämnas på sina förtryckare. Men det är en annan intervju. Nu är tiden slut, fotoblixtarna väntar.