Varifrån Sverigedemokraterna kommer är redan rätt allmänt känt. Vi har de finniga, heilande tonåringarna i skarp relief på hornhinnan. Vi vet att partiet växte fram ur Bevara Sverige svenskt, en organisation som i sin tur skapades av vinddrivna gammelnassar från Nordiska rikspartiet och Lindholmsrörelsen. Men att partiet under hela utvecklingen har varit själva spindeln i det bruna nätet visste i alla fall inte jag.
I antologin ”Sverigedemokraternas svarta bok” kommer Mathias Wåg , del av det kontroversiella grävkollektivet Researchgruppen, med värdefulla upplysningar om den saken. Som att det var den första versionen av ungdomsförbundet SDU som startade tidskriften "Info 14", under en tid samlingspunkten för den militanta rasideologin i landet. Eller att nästa försök att bilda ett ungdomsförbund, ett inofficiellt, resulterade i Nationell ungdom, som några år senare byggde upp den våldsamma nynazistiska gruppen Svenska motståndsrörelsen.
Och kopplingarna finns inte bara i det förflutna. SD fungerar fortfarande som plantskola för den yttersta kanten, inte minst för Svenskarnas parti. En av Mathias Wågs poänger är att man gör ett fatalt misstag om man betraktar dagens svenska extremhöger som splittrad, när det snarare handlar om en arbetsdelning där de tv-sminkade dressmannissarna går i armkrok med de rakade gatuhuliganerna.
Är ”Sverigedemokraternas svarta bok" en viktig bok? Vad hjälper information? Jag tror inte att folk röstar på SD i brist på kunskap – tvärtom. Det är därför järnrörsskandaler inte rubbar opinionssiffrorna. Det är därför det inte biter att partirepresentanter från moderat mörkblått till illröd vänster sluter upp som ett gemensamt politiskt etablissemang för att rabbla idealistiska klyschor om ”demokrati” och ”alla människors lika värde”.
Det enda som kan trycka tillbaka rasismen är konkreta, politiska förändringar. Ekonomihistorikern Lovisa Broström poängterar i en text det självklara: högerextremismen i Europa följer till viss del den ekonomiska konjunkturen. För Sverige, som klarade 70-talets oljekris bra, kom det verkliga ekonomiska bakslaget först på 90-talet, och med det Ny demokrati, VAM och attentaten mot flyktingförläggningarna. När vi nu skär ner på välfärden och straffar dem utanför arbetsmarknaden skapas på nytt misstro och blågula guldåldersdrömmar.
Vissa delar av den här boken, som utan tvekan är ett politiskt vänsterprojekt, kantrar ibland i svepande och lätt konspiratoriska angrepp på regeringen (som om det socialdemokratiska samhället inte var uppdelat). Det gäller inte Broström. Metodiskt, sakligt och knivskarp blottlägger hon kopplingen mellan vissa gruppers otrygga situation och deras sympatier för SD. Det är upplysande. Till exempel pensionärerna. De som är födda innan 1938 röstar i mycket liten utsträckning på partiet, medan den pensionärsgrupp som är födda senare och alltså får dras med det nya, ekonomiskt osäkra pensionssystemet utgör en av dess viktigaste väljargrupper.
Så är "Sverigedemokraternas svarta bok" viktig? Tja, den kommer knappast att omvända någon SD-väljare, men vi andra måste ju ha någonting att läsa i väntan på ett mer sammanhållet och solidariskt organiserat samhälle.