Sarah Bakewells bok får mig att tänka att existentialismen är så fel att den är rätt. Den har varit ute i skuggan så länge att det har blivit psykologiskt möjligt att dra in den på scenen och återupptäcka den.

Kanske är det just en dos existentialism vi behöver bäst. Den skulle kyla ner den offentliga debattens åsiktsreaktor en aning, innan den börjar koka. Framförallt skulle den vara nyttig för oss för att dess människosyn skiljer sig radikalt från den identitetspolitiska strömning som dominerar vår tid. Människor flyr tillbaka till sårade, irriterade och stridsberedda kollektiva identiteter – vare sig de väljer nationalism, etnicitet eller religion är de alla del av samma inskränkta massrörelse.

Existentialisterna, skriver Bakewell, är inte rädda för att tala om autenticitet, men för dem är det autentiska livet ännu oavgjort, det ligger i framtiden, varje individ måste skapa det själv. De identitetspolitiska rörelserna placerar det autentiska livet i ett idealiserat förflutet, som SD:s folkhem eller islamisternas kalifat. De kräver att individerna anpassar sig till deras färdigformulerade idealbild för att få del av den utlovade gemenskapen.

Artikelbild

| Sarah Bakewell.

Visionerna om artificiell intelligens och teknologiskt förbättrade människokroppar med evigt liv gör att vi behöver gå till botten med vad en människa är och hur ett människovärdigt liv borde se ut. Det ingenjörsmässiga tänkande som driver den tekniska utvecklingen lämpar sig inte för det. Även här skulle existentialismen kunna bli relevant på nytt, eftersom den kan bidra med ett humanistiskt och etiskt perspektiv.

Existentialismen tar oss tillbaka till de fundamentala frågorna. Hur ska vi leva? Hur ser vårt ansvar ut – mot andra och mot oss själva? Vi blir tvungna att konfronteras med den olust som friheten ger, och med att det ofta är bekvämt att stanna kvar i en förtryckande gemenskap. Vi kommer att möta en mängd dilemman, svåra och olösbara. Men det finns en utväg: att förbättra sitt omdöme och att lära känna sig själv och sina viljor bättre. Att lyssna efter det autentiska inom sig själv och hos andra, och hjälpa det att utvecklas.

Existentialismen är fullständigt sekulär – bara det är en lättnad i en tid när religionerna vill få oss att tro att vi inte kan tala om livets allvar utan att gå omvägen via en eller annan gudsfantasi – och den har inga gamla politiska lojaliteter att ta hänsyn till. I början av sin karriär retade Jean-Paul Sartre upp både kommunister och konservativa. Frihet var inget abstrakt problem för honom – under kriget rymde han från ett tyskt fångläger.

Bakewell vill ta med sina läsare till ”det sprudlande, gnistrande, stökiga och grälsjuka existentialistcaféet”. Hennes bok är lika medryckande som en bra underhållningsroman. Det är frestande att glorifiera Sartre och Simone de Beauvoir, som lyckades förena manisk intellektuell produktivitet med en rockstjärnas uteliv. Bakewell är generös med anekdoter, men det som verkligen ger boken dess entusiastiska energi är något annat: hennes uppriktiga intresse för ämnet. Hon ägnar långa sträckor åt existentialismens föregångare, de tyska fenomenologerna Husserl och Jaspers, och följer Heidegger in i hans intellektuella återvändsgränd. Störst inflytande av allt som existentialisterna skrev, anser Bakewell, fick de Beauvoirs ”Det andra könet” (1949).

Ett sidotema i boken är kulturkrocken mellan franskt och amerikanskt. De högutbildade franska filosoferna var förtjusta i populärkulturens USA – jazz, film och billiga deckare. De amerikanska intellektuella, som var nyfikna på existentialismen, kunde inte alltid förstå varför deras franska idoler gillade sådant som de själva betraktade som skräp. De föredrog Proust – som Sartre avskydde.

När 1950-talets svarta amerikanska författare och intellektuella upptäckte de franska idéerna blev det ett mycket rakare möte. James Baldwin, Richard Wright och Martin Luther King tog intryck av existentialismen och tillämpade den på sin egen situation.

Det är inte minst fattigdomen i existentialismen som tilltalar mig. Den står ute på gatan med två tomma händer – eller kanske händerna i byxfickorna – framför ideologivaruhusets skyltfönster och säger ”Kom så går vi.” Det är inte alldeles lätt att avgöra om man har mött Chaplins luffare eller Albert Camus i rollen som antinazistisk motståndsman, men det är omöjligt att inte vilja följa med.