Redan i flera år har Johanna Holmström räknats som en av de intressantaste yngre författarna i Svenskfinland och också i Sverige har hon uppmärksammats, både entusiastiskt och mer polemiskt: 2009 tilldelades hon Svenska Dagbladets novellpris medan hennes roman ”Asfaltänglar” som handlar om muslimska invandrarflickor och brytningen mellan muslimska och finländska värderingar fick Aftonbladets Lidija Praizovic att indignerat förklara att Holmström här tagit sig an ett ämne hon inte hade rätt att skriva om.
Den nya romanen är en thriller med en huvudperson – hon heter Robin Löf – som blivit barnpsykolog därför att hon själv farit illa som barn. När hon efter åtskilliga år återupptar kontakten med sin svårt alkoholiserade mamma och därför återvänder till den miljö där hon vuxit upp – ett bostadsområde med lyxvillor strax öster om Helsingfors – dras hon in i en veritabel häxdans av grymhet och hänsynslöshet.
Återigen är det barn som far illa. Rikemansbarnen må ha rum som dignar av alla tänkbara leksaker men av sadistiska äldre barn tvingas de ut i skogen för att leka livsfarliga lekar i myrvattnet – samtidigt som deras mammor är inblandade i en internationell organisation som köper östeuropeiska barnhemsbarn för att döda dem och plocka dem på deras organ.
Det finns ansatser till en nog så effektiv satir över klasskillnader och över människor som tror att allt går att köpa för pengar. Så här säger Robins ungdomskärlek Johannes – en arbetarkille som hennes mamma inte ville veta av men som lägligt nog dyker upp på nytt i hennes liv: ”Nu blandar du ihop två olika saker. Förtjäna och förtjäna ihop – ja, de har tjänat ihop till allt de har. Men har de förtjänat det?” Också miljöskildringen är skickligt gjord med sin tydliga kontrast mellan villornas upplysta panoramafönster och den hotfullt mörka skogen. Men det blir för mycket av det mesta – för många olika intriger, för många turer i de olika intrigerna och (framförallt) för många sidor.
Det finns inte heller mycket till psykologisk trovärdighet. Inte mycket annan trovärdighet för den delen, heller: här kan en person som i åratal förmodats vara död återvända – uppenbarligen utan att upptäckas av andra än de som han vill besöka.
Man läser på, man vänder blad, det gör man, man vill gärna veta hur det går – men utan att nånsin på allvar bry sig om hur det går. Det är inte utan att jag frågar mig om inte Holmström så erkänt skicklig som hon faktiskt är här medvetet har valt att skriva pastisch eller parodi, att riktigt ta ut svängarna och göra ett slags modern gotisk roman.
Thrillergenrens vanligaste klichéer används ogenerat – när någon är skräckslagen lägger hon handen över munnen, när någon är arg väser hon fram sina repliker. Ibland blir det hela rent komiskt som när romanens bildsköna men nattsvarta kvinnliga skurk i en av de mest dramatiska scenerna otåligt uppmanar sin partner att delta i mördandet och säger: ”Kom igen nu. Du kan väl inte tro att jag ska sköta allting själv.”
Jag betvivlade aldrig att Holmström var i sin solklara rätt att skriva om muslimska flickor, men nu är det inte utan att jag känner att alla de sätt på vilka barn kan utnyttjas är något hon – ja, utnyttjar. I underhållningssyfte, närmare bestämt. Det slår mig att det här är en bok som är mycket lätt att översätta och det är mycket möjligt att det är det som är meningen, den nordiska thrillern är stor ute i världen.