Skoningslöst och hjärtskärande skriver Charlotta von Zweigbergk i ”Dippen & jag” om ett barns förbehållslösa kärlek till en pappa hon aldrig levt med. Boken är mer rapport än berättelse om hennes sporadiska möten med denne ”himmel-och-helvete-pappa”, ibland ”kärleksfull”, ibland ”fullständigt harpunera(n)de mig med elakheter”.

Dippen, så kallar Charlotta alltså sin pappa. Hennes bok blottlägger hur vi människor suger livsinnehåll ur att bli behövda. Och behövd och sedd blir Charlotta till sist, när hon kliver in i pappans liv sedan han fått alzheimer.

Klarögt ser hon sin anspråkslösa roll i hans tillvaro. Men för henne är han nummer ett. Alla hennes män har drag av honom. Kallade Dippen, lade hon allt annat åt sidan.

Artikelbild

Frapperande är hur både far och dotter tycks fixerade vid sig, sig, sig. Fränt ärligt beskriver von Zweigbergk detta. Det var sin rädsla Dippen ordade om den gången när han stack iväg för att tjuvläsa grannens tidning och träffades av blixten. Fyra barn som skräckslagna väntade i bilen tycktes han knappt se.

Och Charlotta ser att hon ”njuter av varje kärleksfull handling jag kan ge” sedan alzheimern slagit till och att hon blir ”ett ingenting”, under slutveckorna av faderns liv, därför att han placeras bortom hennes räckvidd.

Dippen var journalist och blev chefredaktör på Gotlands Allehanda. Han hette Jurgen von Zweigbergk, föddes nyårsafton 1928 och dog 79-årig efter att på fem år ha förvandlats från en människa med kontroll över sitt liv till en hjälplös gamling. Berodde förvandlingen på händelser eller var den fysiskt betingad, undrar hans dotter. Och gäller det sistnämnda, vad väntar då henne och hennes barn?

Visst är att Dippen under de där fem åren genomgick en hjärtoperation, förlorade sin tredje hustru som han var ”tokförälskad” i, fick diagnosen alzheimer och dessutom miste sin älskade katt Nisse och sitt körkort.

I snabba fram-och-tillbaka-blickar skymtar farfadern, den bördsmedvetne majoren som ville förtiga att han rev biobiljetter och mamman som med sina tre döttrar lämnade Dippen, när Charlotta, den yngsta, var ett år. Pappans ångest och depressioner speglas liksom hans nya äktenskap och nya barn. Men i centrum finns bara två, Dippen och Charlotta, sedda ur hennes synvinkel.

Charlotta von Zweigbergk lovade sin dödssjuke far att få begravas hel liksom sin katolska sista hustru. Löftet gick om intet. Övriga släkten beslöt kremering. Charlottas ord om detta är få men tydliga.

Hon nämner också arvstvisten efter faderns död. Varför? Den saknar relevans.

Det allt uppslukande är istället beskrivningen av en ung människa berövad all tillit till den pappa hon älskar. Ändå är det honom hon talar med om sitt liv.

Avsnitten om hur han säljer ut henne och läser högt ur hennes brev, så att hon känner sig tjock och ful och blir stum, är omskakande. Ändå skriver hon: ”Jag har alltid älskat denne man”, och betonar hur han stöttat hennes skrivande och hur väl han faktiskt förstod sig på barn.

Signifikativt känns avsnittet om hur tonåringen Charlotta skrev sida upp och sida ner i sin dagbok om hur pappan mådde, samtidigt som hon tre gånger började på gymnasiet utan att bli student, flyttade hemifrån som 16-åring och blev gravid som 19-åring. Dippen däremot, denne man som tycks ha häcklat alla och saknat vänner, såg samtidigt inga andra bekymmer än sina egna.

Ja, Herregud, vad besynnerlig människan är. Och man undrar med Charlotta von Zweigbergk, varför döttrar så ofta tycks slösa sin kärlek på hopplösa fäder och så sällan på hopplösa mödrar.