I Tove Folkessons prosa handlar mycket om flykt: romanpersonerna flyr från tiden, platsen, det egna jaget eller den egna bakgrunden. I romanen ”Sund”, en fristående fortsättning på ”Kalmars jägarinnor”, är huvudpersonen Eva Zackrisson både bildligt och bokstavligt talat på rymmen: hon flyr från ångrade val, från medelklasstillvarons kväljande trygghet, från sin trassliga relation till fadern och från sitt inre kaos. Men hon flyr också tillbaka till barndomens lövkojor och skogslekar och till sin mormor på Öland, där närheten till de äldre och till den öländska naturen blir ett andningshål i sökandet efter livets mening.
Evas historia börjar med ett sammanbrott. Som nybliven student vid Arkitekthögskolan känner hon sig snart missanpassad och hämmad i en miljö som i hennes ögon präglas av obegripliga krav och intellektuell snobbism. Samtidigt är hon redan märkt av den bedrägliga valfrihetens tidsålder där förmågan att förverkliga sig själv av många närmast upplevs som ett krav. Drömmen om att skriva lyrik och om att bli sångerska tar henne på en svindlande resa genom fristående utbildningar och folkhögskolekurser, och vidare till livet i ett kollektiv. Den kreativa och bekräftade anda som råder i dessa miljöer kan dock med sin dragning till allt som passerar för sunt och ”naturligt” lika gärna ses som uniform och enkelspårig. Evas växande skuldfälla gör henne periodvis till uteliggare, och terapin hos en självutnämnd coach leder vidare till ungdomspsykiatrin. Men där finns också den tafatta, spirande kärleken till den svårtolkade studiekamraten Marja, en lycka blandad med saknad och ensamhet. ”Sund” har den klassiska utvecklingsromanens alla kännetecken; från huvudpersonens känsla av missanpassning och hennes brytning med samhällets konventioner till ett slags livsvandring full av inte sällan smärtsamma erfarenheter.
Det är en stilistiskt imponerande och ytterst välkomponerad berättelse med poetisk kraft och en mångbottnad titel. Folkesson för en dialog med andra författarröster från Coelhos ”Alkemisten” till Sapfos, Rilkes och Södergrans dikter. Allra mest intressant är hennes sätt att konstruera romanens berättarröst; Eva är en både stark och bräcklig figur som uppträder än i första, än i tredje person och har en kritisk distans till sig själv. Jag som aldrig rycktes med av Kalmarjägarinnornas krig mot samhället blir övertygad och djupt tagen av den här berättelsen. ”Sund” har alla förutsättningar att bli en generationsroman och den gör Folkesson till en mycket intressant författarröst.