Den som aningslöst hade börjar tro att deckarfloden skulle sina likt en utebliven snösmältning kan lugnt (eller oroat, beroende på inställning) luta sig tillbaka och andas ut, alternativt stöna uppgivet. Det kommer hur som helst hur mycket som helst, omöjligt för någon utom fanatikern med oändlig tid att få en överblick över.

Inte minst har den svenska utgivningen absolut inte stillat sig. Visst lär väl David Lagercrantz kunna räkna hem en stor del av kronorna som läsarna är beredda att spendera med sin ”Mannen som sökte sin skugga” i Millenniumserien. Men det hindrar inte övriga från att dra sitt bidrag till stacken.

Deckaren, spänningsromanen, nordic noir, thrillern eller vad man nu vill kalla den behöver ingen konstgjord andning. Inte heller någon speciell genusbehandling. Visst, det är alldeles för många unga kvinnor som är offer – tror inte att statistiken i verkligheten ser så ut – men när det gäller författare och huvudpersoner är det påfallande många i denna genre jämfört med många andra. Och redan Agatha Christie hade ju sin Miss Marple och Maria Lang sin Puck Ekstedt.

Den särskilda genren som baserar sig på en specifik ort står också fortfarande stark. Snudd på varje ort med självaktning har sina skildrare. Visserligen lät skickliga berättaren Mons Kallentoft sin huvudperson Malin Fors få en utflykt till Thailand senast men det är Linköping som är basen. Så är det också i nya ”Bödelskyssen”, en ruskig historia som lyckas få ihop många företeelser i tiden. Inte minst är det sociala medier som blir den tändande gnistan som efterlämnar en rykande askhög. Han är en mästare på att skildra sina huvudpersoner mångfacetterat. Kan man sitt Linköping så får man förstås en extra bonus.

Ormberg i Södermanland har kanske ingen hört talas. Och det är nog en fiktiv ort som Camilla Grebe använder i utmärkta ”Husdjuret”. Men själva det instängda samhället med nedlagd industri och avfolkning finns på många ställen. Också här heter polisen Malin, med rötter i samhället vilket gör det än mer smärtsamt att reda ut några brutala mord. Grebe får också med nutidsfrågor som flyktingmottagande, crossdressing och mobbing.

Jenny Rogneby har själv ett förflutet som kriminolog och hennes böcker om den minst sagt egensinniga polisen Leona Lindberg tillhör de mer läsvärda i genren. I ”Utan mänskligt värde” handlar det om olaglig organhandel samtidigt som Lindberg skickligt utför sina egna brott. Snyggt berättat och en de mer originella.

Sara Lövestam kan man bland mycket annat höra som domare i radions ”Lantzkampen”. I fjärde och tyvärr sista delen, ”Finns det hjärterum”, om den mycket ovanlige och frilansande detektiven Kouplan – invandrare och könsbytare – finns kopplingar även till Uppsala. Mycket väl berättat och med ett patos mot orättvisor som lyfter.

Även åklagare får vara huvudpersoner förstås. Hos Emelie Schepp är det för fjärde gången Jana Berzelius som tvingas ta itu med avskyvärda brott samtidigt som hon har et minst sagt komplicerat privatliv i ”Pappas pojke”. Brotten i deckarna har allt mer kommit att handla om barn och det här ett intrikat sådant. Bra språkbehandling och trovärdig story.

Hos Jonas Moström är den psykiatrikern Nathalie Svensson som får göra grovjobbet, med viss hjälp av kommissarie Johan Axberg, även här i den fjärde boken om paret, ”Trogen intill döden”. Ett bra exempel på vad man kan kalla vardagsdeckare, absolut inget nedvärderande, men den känns verklig. Moström är också han en skicklig berättare.

Norge och Danmark har också en rejäl utgivning. Finland däremot har det inte av någon anledning. Så det var med spänning jag kastade mig över ”En blå död” av Mikko Porvali. Det var värt mödan. Här får man förutom en historielektion då den utspelad 1920, i spåren av det finska inbördeskriget och ryska revolutionen. Utmärkt läsning och två ytterligare delar är utlovade.

Norska Karin Fossum är som vanligt övertygande i psykologiska thrillern ”Viskaren”, med favoriten Konrad Sejer som problemlösare.

Den kvinnliga styrkan i genren kan väl knappast illustreras bättre än med att två manliga danska författare har tagit pseudonymen Anna Ekberg för sin thriller ”Den hemliga kvinnan”, välskriven men med en kanske alltför invecklad Läckbergsk intrig. Lone Theils är duktig men förmår inte lyfta lika mycket i ”Den blå poetens kärlek” som i debuten ”Flickorna på Englandsbåten”. Mer danskt att lägga märke till är debuterande Jens Henrik Jensen som vet hur man skriver spännande och underhållande i nya serien om Niels Oxen, "De hängda hundarna", klart filmisk.

Det gäller också tyska Nele Neuhaus senaste ”Stora stygga vargen” som inte når debuten ”Snövit ska dö”. Men den har klara filmiska potentialer.