Nu kommer hans ”Hackendahl ger sig aldrig” åter ut i Sverige och möjliggör mötet med tjurskallen Järn-Gustav.

Alkohol- och morfinmissbrukaren Hans Fallada (1893-1947) hette egentligen Rudolf Ditzen. Han dödade som gymnasist sin motståndare i duell, häktades för dråp, åkte ut och in på hospital och fängelse för missbruk, depressioner och förskingringar och hann dessutom bli borgmästare.

I sitt utmärkta förord påpekar Martin Lagerholm hur Fallada tvärs igenom personlig turbulens fortsatte att skriva strålande.

Järn-Gustav fanns på riktigt. Han var droskkusk i Berlin, hette Gustav Hartmann och blev 1928 kändis genom att köra med sitt ekipage från Berlin till Paris i protest mot de konkurrerande taxibilarna.

Fallada åtog sig att skriva filmmanus om Järn-Gustav. Men istället svällde texten till en 750 sidor lång ödestragedi om en tysk familj som slås i spillror under första världskriget och de förnedringens och armodets år som sedan följde för Tyskland.

Martin Fagerholm pekar på släktskapen mellan Järn-Gustav, som nekar att låta sig krossas av livet, och Hjalmar Bergmans gestalter Herr von Hancken, Chefen fru Ingeborg och Farmor.

Det finns flera varianter av romanen. Originalet från 1938 slutar med Gustavs ord ”Nåja, jag är med!”.

De syftar på att han ansluter sig till nazistpartiet, där hans yngste son Heinz redan är medlem. Det är denna version som nu ges ut.

Martin Lagerholm spekulerar i om Fallada bara var politiskt naiv eller om han av ren feghet hängde på slutkapitlet, av författaren själv döpt till ”nazi-svansen”. Hur som helst framgick det efter Falladas död att Goebbels personligen pressat honom.

När romanen börjar är Gustav Hackendahl, alias Järn-Gustav, välbeställd. Han har ett hyrstall med 32 väl omhändertagna hästar. Och en tämligen gnällig fru, som han älskar trots allt sitt gormande samt fem barn i åldern 13 till 24 år, som han tror sig ha gjort folk av.

Där finns också hans medhjälpare Rabause, en karaktär som lovar mycket, men som Fallada obegripligt nog plötsligt bara släpper.

Kriget uppslukar hästarna, välståndet och en av sönerna.

Av de andra två blir en tjuv och skojare. Bara den yngste, den blivande nazisten, stannar kärleksfull kvar i faderns sfär.

Av döttrarna blir en hora, den andra gudsnådelig, bigott och härsklysten sköterska, som skäms för fadern.

Disciplin, plikt och lydnad, Gustavs ledstjärnor, leder alltså till elände. Dessutom utpekar barnen hans hårda regemente som skäl till hur de blev.

Som alltid, är det inte intrigen som åstadkommer trolleritricket att skönlitteratur förvandlas till liv. Det är själva berättandet.

När Fallada ger röst åt hur familj och arbete utgör den lilla människans hela värld, gör han det med virvlande livlighet, underbar känsla för det komiska, djup respekt för maktlösheten och tilltro till urkraften som gör att vi överlever trots allt.

Man vill inte att boken ska ta slut. Man tigger och ber att äldste sonen inte ska dö i kriget. Man älskar den där smalbente latinlektorn, som finns på Heinz skola och med några lågmälda ord får en klass i gungning att stillna. Man blir galen över gestalternas idioti. Man rycks helt enkelt med.

Det kan ni säkert begripa när Fallada kan skriva så här om den sprittande, barnsliga, suveräna ungdomen, som skuttar iväg, förälskad mitt i kulregnet: ”… kalla, vakna, livshungriga. Illa klädda … utan ett spår av ömhet. Kallhjärtade men ändå fulla av framtid. Mönsterexempel på liv som inte kan dödas.”

Knut Stubbendorff översatte på sin tid tretton av Falladas böcker till svenska, däribland ”Hackendahl ger sig aldrig”. Det är härligt att se hur hans språk, varsamt moderniserat, bibehållit spänsten.

Mitt i boken märks en avmattning, när dekadensen med moralisk slapphet, nakendans och upplösning av alla lagar och regler beskrivs.

Men sedan kommer livligheten tillbaka och kulminerar med avsnittet om Järn-Gustavs färd till Paris. Påhejad av den frejdige unge journalist, som ser sin framtid som skribent tryggad om allt går vägen, kör Gustav mot triumfen som inte visar sig ge mer lycka än något annat i denna vacklande värld.

Men Järn-Gustav låter sig inte rubbas. Inte ens när mor dör.

Vad trösterikt det är, att se Fallada ersatta den uppgivne Job, som överlåter prövningar och upprättelse åt gud, med Järn-Gustav, droskkusken som skrider till handling om så jorden rämnar.