“Fragment II” är ytterligare en tegelsten av Lars Norén med korta textstycken.

Första delen,“Fragment”, kom 2015. Böckerna handlar om några enstaka rader - åsikter, betraktelser - på i övrigt blasnka sidor. Norén delar åsikter om religion, som han blottlägger och ogillar. Ibland jämställer han det religiösa systemet med facism, vidare prövar han tankar om litteratur och kommenterar filosofer - både kvinnliga och manliga - Auschwitz, skådespeleri, livet, kärleken, döden - konkret den död som omger författaren - etiken, sanningens natur och språkets bristfälliga förmåga att gripa om verkligheten. Framförallt tycker han mycket.

Förlaget kallar det lyrik men poesin får stå tillbaka.

I detta är Norén inte mycket till poet utan mest som en gammal båtmotor.

Han puttrar på, lite på tomgång, lite som om det vore en reflektionens dagbok. Han nämner namn, förvisso på kända filosofer och konstnärer, men som antagligen mycket få läsare är upplästa på.

Det blir mest bilder från insidan av elfenbenstornet. Och ibland förefaller det som om han bara leker bildad.

Vidare träder en missnöjd man fram med åsikter om lite av varje. På ett sätt skriver han med en vedervärdig stil.

Det är så att säga en institution som borde fallit sönder för länge sedan.

Det är inte så att jag inte håller med Norén, antagligen gör de flesta läsare det. Men det blir inte mycket mer än så. Sedan kan man lämna texten, och glömma den.

I stort är Noréns diktning fullständigt lysande när den uppehåller sig vid de skuggor, det oavslutade och ogripbara som han strävar efter. Men här talar han mest om detta. Faktum är att den här boken känns mest som ett forskningsmaterial, för forskning om Norén, en samling anteckningar för Kungliga Biblioteket.

Jag får en känsla av att Norén vill skrämma iväg läsare, han vill låta texten bli naken för den som uthärdar. I så fall är det i sig en nakenhet som är få författare förunnat att visa. Texten fungerar bara fullt ut om läsaren går i dialog med texten och redigerar den.

Det hade kunnat vara riktigt illa, en helt och hållet bortkastad text.

Ett missbruk av pappersmassa. Men det är det förstås inte.

Norén är ändå Norén. Det finns fragment jag gillar, en tredjedel av boken är faktiskt lysande.

När Norén skriver ut mig i det okända, då blir texten så där lockande insiktsfull och halvdunkel, som man kan förvänta sig.

Då kan det låta så här: “Kärleken ger dig en möjlighet att i drömmen mätta din hunger med brödet du drömmer att du håller i din hand”.