”All inclusive” – titeln på Hans Gunnarssons nya roman är välfunnen. Det här är prosa som inte missunnar läsaren någon av det populära berättandets mest välbekanta förfriskningar. Pussel. Cliffhangers. Tvära vändningar. Mysterier. Konspirationsteorier. Och naturligtvis: (ond?) bråd död.
Man kan gott fälla ned ryggstödet och utan krav på djupare tankeverksamhet låta sig matas av intrigerna i semesterorten Guadeloupes mikrovärld. I centrum finns C. G., schablonbilden av en bitter författare. Sol och bad är inte hans element. Bakfull drar han sig undan i skuggan med sin skrivkramp – och med växande misstankar om att vara utsatt för en komplott av stora mått.
Man tycker kanske att han borde ha anat oråd tidigare. Vägen till denna infernots palmbeklädda krets kantades av lite väl goda erbjudanden. På hans enkla jobbansökan (han hade närmast tänkt sig ett lagerarbete) svarade en viss Roffe, som förutom den här all inclusive-resan erbjöd honom en stor summa pengar och ett hyresfritt år i sitt lyxhus. Det enda han önskade i utbyte var en roman om det förväntade Guadeloupe-äventyret, som kreativ marknadsföring av sitt resebolag.
Här finns alltså en framträdande metadimension. Kanske är ”All inclusive” resultatet av dealen? Den är åtminstone precis en sådan ”myllrande, kalejdoskopisk kollektivroman”, som Roffe efterfrågade. Utöver C. G. passerar ett rätt stort antal människoöden revy, ofta lika bjärta som charterhotellets drinkar. Vi har till exempel den dräpande litteraturkritikern med glasögon lika stora som sin bildbyline, fascisten som svartsjukt hämnas på sin fru, den misslyckade porrfilmskådisen och kvinnan som på Arlanda får ett sms från sin mans älskarinna.
Här finns också ett deckarmönster, som hämtat från någon ofullbordad Agatha Christie-berättelse. En efter en försvinner turisterna från scenen. Checkas plötsligt ut. Drunknar. Segnar ner. Snaran dras åt kring C.G., som blir allt mer nervös. Vad är det här egentligen för resmål? Och vad är hans egen funktion?
Hans Gunnarssons utvecklingslinje är typisk för en viktig del av den svenska samtidslitteraturen. Liksom kollegor som Ninni Holmquist, Jerker Virdborg och Peter Törnqvist var han del av 90- och 00-talets hårt sammanpressade, subtilt antydande novellkonst, och liksom dem står han nu bakom några av samtidens mest oneurotiskt flödande romaner. De strama isbergen har smält i solen, och flutit ut.
”All inclusive” bekräftar trenden. De första två tredjedelarna är något av det mest njutbart lättsamma jag läst på länge, ett skolboksexempel på den kvalificerade underhållnings-genre som svensk litteratur lider sådan brist på. Den säljer inte precis in något livsomvälvande äventyr. Den är en charter, en ”solstänkt gobeläng”, för att citera Roffe. Och ibland är det precis vad man behöver.
Tyvärr glesnar texten i takt med att mystiken tätnar. Mot slutet får jag en obehaglig känsla av att författaren passat på att rota fram ett gäng halvrangliga novellutkast med förhoppningar om att den större byggnadsställningen ska hålla dem uppe. Han hade gott kunnat stryka en tredjedel, tajtat till.
Nu blir det som så ofta med charter: man ledsnar innan det är över. Tröttnar på solen, bufféerna och den ständiga salongsfyllan. Längtar hem till verklig-hetens tyngd och allvar.