När Walter Isaacsons officiella biografi om Steve Jobs gavs ut i oktober 2011 var sekretessen i nivå med David Lagercrantz Millennium-bok.
Bakom det upptrissade tonläget låg de speciella omständigheterna – teknikvärldens mesta rockstjärna hade avlidit tre veckor tidigare i en cancer han brottats med i sju år, samtidigt som han lyckats bygga upp företaget Apple från konkursfärdigt till världens högst värderade börsbolag.
Mottagandet blev i allmänhet mycket gott, Isaacson lyckades fördjupa bilden av en person känd som såväl ett skrupelfritt praktarsle som en visionär med osedvanlig förmåga att förutse vad konsumenter ville ha.
Bland dem som nära följde utvecklingen i Silicon Valley var känslorna svalare. Isaacson kunde ju inget om teknik! Steve Jobs hade visserligen själv handplockat honom, men valet tillskrevs Jobs ego – Isaacson hade skrivit tunga, bästsäljande biografier om Benjamin Franklin och Albert Einstein.
När "Becoming Steve Jobs" gavs ut i våras i USA var tongångarna i samma kretsar annorlunda. Författarna Brent Schlender och Rick Tetzeli var affärsjournalister som bevakat teknikscenen sedan 1980-talet, de kunde ämnet.
"Att bli Steve Jobs" är även i mina ögon på flera sätt en bättre bok än den officiella biografin. Här finns en grundläggande förståelse för hur Silicon Valley fungerar, men också en mer ambitiös ansats att förklara vad som gör Apple, via Steve Jobs alltjämt stora inflytande, till en så udda fågel i konsumentelektronikvärlden.
En skillnad anas redan i titlarna. Isaacsons "Steve Jobs" var visserligen inte heller en skildring av en färdig person, men "Att bli Steve Jobs" försöker mycket tydligare visa varför den Jobs som återvände till Apple 1997 efter åren i påtvingad exil var en så mycket bättre företagsledare, och kanske även människa, än den oberäknelige 30-åring som 1985 manövrerades ut från bolaget han grundat 1976.
Skillnaden ligger i vikten av mellanakten i Jobs yrkesliv, de tolv år då han försökte bygga upp datorföretaget Next samtidigt som han pumpade in miljon efter miljon i den lilla animationsstudion Pixar som han köpt.
Isaacson redovisar pliktskyldigt, medan Schlender och Tetzeli bygger sin huvudtes på dessa år – misslyckandet med Next, och slitet med att förverkliga Pixars banbrytande datoranimerade långfilm "Toy story", formade den 2.0-version av Steve Jobs som återkom till Apple på botten och tog det till den översta toppen.
Boken berättas genom Brent Schlenders perspektiv, han hade en relation till Jobs på gränsen till vänskaplig. Det är både "Att bli Steve Jobs" styrka och svaghet. Styrkan är en kontinuerlig ström av förstahandsinformation från Jobs och andra branschhöjdare under ett kvarts sekel, till skillnad från Isaacson som intervjuade Jobs intensivt hans sista två år. Det gav helt naturligt en annan typ av svar, filtrerade genom minnets opålitlighet.
Samtidigt lyser det ojämlika igenom. Att Jobs ibland anförtrodde sig åt Schlender är tydligt, men också att han utnyttjade relationen. Schlender är inte omedveten om detta och redovisar redan i prologen hur han första gången de träffas år 1986 tydligt hamnar i underläge.
Men att vara medveten om något innebär inte att man står fri från det. Och även om jag tror att detta är den bok som landar närmast sanningen om Steve Jobs och Apple hittills, går det inte att bli kvitt känslan att här ibland finns en vilja att tolka saker till Jobs fördel.
Isaacsons problem var motsatt – rädd att framstå som duperad verkade han ofta utgå ifrån att det Jobs berättade var lögn. Knappast lyckat det heller.