Det finns en scen i Tadeusz Slobodzianeks "Vår klass" som aldrig lämnar dig. Pjäsen följer en skolklass i östra Polen från tidigt 1930-tal fram till våra dagar, med en fasansfull kulmen 1941. På scenen står så till slut den gamle rabbinen Abram kvar, sensationellt spelad av Hannes Meidal i Teater Galeasens uppsättning. Abram lämnade den lilla byn för USA redan 1937 och fick därmed chans att leva och se sina barn växa upp. Här räknar han krampaktigt upp deras namn, som ett besvärjande eko av namnen på de vänner och släktingar som blev kvar och gick under.
Före andra världskriget hade Polen Europas största judiska befolkning, men bara tio procent skulle komma att överleva pogromer, fördrivning och dödsläger. För att citera Barbara Kirshenblatt Gimlet, utställningschef för ett nytt centrum för judisk kultur i Warszawa: ”Hela Polen är ett Holocaustmuseum." Så vad ska man då kalla Jedwabne? Den lilla staden i östra Polen skapar vid millenieskiftet rubriker över hela världen då historikern Jan T. Gross ger ut boken ”Neighbours. The destruction of the jewish community in Jedwabne, Poland”.
Det är inga okända fakta som presenteras, bara det som många vetat i alla tider: Massavrättningen av judar 1941 utfördes inte av den tyska Einsatzgruppen utan av Jedwabnes egen befolkning. Osannolikt hätska reaktioner följer. Gross anklagas för att bedriva en ”smutskastningskampanj” mot Polen och i en radiointervju avfärdar fredspristagaren Lech Walesa honom som en ”en jude som vill tjäna pengar”. Det är mot den här bakgrunden som journalisten Anna Bikont beslutar sig för att sjösatta sin egen undersökning, som nu kommit ut på svenska.
Med en detaljrikedom som stundtals känns utmattande är "Vi från Jedwabne" (Atlas) lika mycket en rekonstruktion av ett historiskt brott som en samtida bild av ett land fullt av öppna gravar. Bikonts stämma är torr och klar när hon med imponerande systematik söker reda ut vad som faktiskt hände, och hur, och varför. ”Den 9 juli spreds ryktet i Jedwabne med omnejd att man dagen därpå skulle göra sig av med den judiska befolkningen. Detta säger många vittnen. Traktens bönder förberedde redskapen till nästa morgon: stöttor, påkar, järnstänger, de skar till så kallade gummin, alltså tjocka elkablar.”
Tiden som passerat är en försvårande faktor, men annat är värre. Som den utbredda uppfattningen att det finns en ”judisk” och en ”polsk” sanning om den 10 juli 1941. Men fakta är fastställda: Den judiska befolkningen i Jedwabne hämtades tidigt på morgonen. De jagades iväg till torget, de misshandlades och förnedrades av beväpnade bybor. De fördes till en trälada där vuxna, barn och åldringar brändes till döds. Många deltog, och fler såg på när deras grannar utplånades.
Ja, just grannar. Att händelserna i Jedwabne blivit så omtalade handlar delvis om själva brutaliteten och om att stadens folkmord i kontinentens stora var så totalt. Men främst är nog förklaringen att det inte var främlingen som dödade, utan den som handlat i din butik och gått i din klass; titeln på Gross bok är ingen slump. Och lyfter man blicken till två av mänsklighetens stora misslyckanden i modern tid, folkmorden på Balkan och i Rwanda, fanns grannarna även där som ett centralt tema.
En möjlig slutsats av att det ens är möjligt att bränna sin grannar till döds är att Jedwabne säger något relevant om den mänskliga naturen. I ett till synes spontant och chockartat händelseförlopp får ett monstruöst inre plötsligt fritt spelrum och det onämnbara sker. Men det Anna Bikont påminner om i sin skakande reportagebok är hur mycket ”förarbete” som tycks krävas för att ett folkmord faktiskt ska äga rum. Minns den nationalistiska propaganda som föregick massakrerna i Srebrenica, Fo?a, Prijedor, eller radiostationen RTLM som inför folkmordet på tutsier hetsade till att "utrota kackerlackorna". I Polen var det inte minst kyrkorna som stod för förarbetet. "Håll Polen rent från juden, Herre" sjunger en kyrkokör i maj 1939. Lokaltidningen Sprawa Katolicka ("Katolska frågan") publicerar under 30-talet förstasidesrubriker av typen: "Konfiskera judarnas mark" och "Så blev Polen judifierat".
Men från ortsborna återkommer ständigt en annan bild som förklaring till massakern, att den judiska befolkningen skulle ha bistått fienden under den sovjetiska ockupationen 1939-41. I den berättelsen blir massmordet en "rimlig" politisk hämnd, snarare än skörden av ett glödande rasistiskt hat. Även den annars briljanta "Vår klass" antyder en sådan relativisering, att människorna i den lilla byn bara varit offer för historiens obarmhärtiga rörelser mellan stora makter. Och det är bitvis stötande att Anna Bikont alls tar sig an bilden av ”judiska kollaboratörer”.
Men på journalisters vis vill hon pröva frågan – för att sedan avfärda den. För det var genom en brutal och uthållig antisemitisk propagandaapparat som den 10 juli 1941 blev möjlig, och det som blir tydligt är att dåtiden är nu. "Jag dränks i ett hav av antisemitism när jag är i Jedwabne." skriver Bikont i sin loggbok i februari 2001. Tio år senare rapporterar polska medier om hur minnesstenen över de mördade har vandaliserats, någon har klottrat hakkors och målat över offrens namn.
Som ett appendix till sitt rika reportage har Anna Bikont sökt återskapa Jedwabne som staden såg ut 1939, före allt som hände. På en tecknad karta syns torget, den judiska begravningsplatsen och raderna av hus där människor ännu lever. Och likt Abram i "Vår klass" räknar hon upp dem: Jankiel, Sara, Szloma, Lea. Namn efter namn som ett vittnesmål, och en egen minnessten som nu sprids över världen.